Kalla fakta – Charlotte och Tomas i varsina liv

Sorgen faller över mig.

Jag orkar inte varje minut av varje dag finna harmoni och kraft. Det gör ingen. Jag som har så lätt att finna ord i så mycket så ofta, hamnar även jag i stunder då orden inte riktigt klär känslorna. Är det för att jag censurerar mig inför läsaren? Är det för att jag tappat kontakten med vad jag innerst inne känner? Jag vet inte säkert.

Kanske livet bara är sådant? Jag vet inte.

Stunder där jag funderar varför man strävar vidare i livet.

Vad vill jag? Jag vet inte längre.

Hur ska jag leva mitt liv? Jag vet inte

Så många borta ut mitt liv, många har dött, många har valt sig själva, andra har valt andra, och några har valt varandra. Men ingen är rakt igenom lycklig, eller harmonisk. En del hävdar det, men … jag tror inte på dem. Jag känner inte att en jävla massa pengar skulle göra mitt liv bättre.. .. ja kanske då för att kunna köpa ett torp, och odla, ha lite höns. Det är förstås. Men inte i övrigt. Att jag saknar många som inte längre finns för mig, innebär inte heller att om de fanns kvar vore allt bra… så klart inte! Men saknar gör man ändå.

Varför stretar man på? Varför lever man? Jag vet inte. Men stretar på gör man, och lever.

Idag knallade jag in på Caféet lite senare än vanligt. Där satt en alldeles gudomligt vacker kvinna i halvlångt page, med glasögon, och var bara onödigt vacker. Men jag vet hur det är, med mig. Det är till 90 % längtan efter kärlek, jag blir attraherad av. Hon får ju va hur vacker hon vill, ovch det var hon, men det gör ju inte mig lycklig vare sig om jag tittar på henne, eller om det skulle fallit sig så att vi var i lag. Hon satt med en blond väninna och pratade om saker jag ansträngde mig för att inte höra. Dök ner i min bok, och låtsades vara obrydd. Det gick sådär. Dumt av henne att vara så där vacker just där och då tycker jag. Undrar om nån kallade henne Tesssan… kan ha hört fel. Ähh… hon verkade vara inne i ekorrhjulet hon också, och har inget annat val troligtvis. jag är utanför ekorrhjulet, och skulle jag in i nån annans ekorrhjul så kommer jag troligtvis slungas ut ur det fort… och göra illa själen igen. Hon kan fanemej gå o vara vacker någon annanstans. Hrrrmfff fresta gamla gubbjävlar på det där viset ??? Näääruuu !!! Den går jag inte på !!! … tror jag – Kom inte här o va underbar!!!!!

Drar i vanlig ordning iväg på promenad upp på Hallstaberget. Har gjort så nu i tre veckor varannan dag. Jag hade inte promenadkängorna, utan lite mer otympliga. Och jeans. Jeans är dåliga promenadkläder. Stramar och går trögare. Själv tyckte jag det gick rätt bra uppför. Och skryter då och då över min fysik. En del låtsas bli imponerade, andra inte. Jag tyckte det gick bra ändå. Men det tyckte inte alla. 2 gånger, vid varsitt tillfälle stannade två unga killar och undrade om jag ville ha skjuts. Såg jag så jäkla mossig ut? Eller hoppades de på fler julklappar av jultomten, om de gjorde en god gärning till en äldre man? Är jag en äldre man förresten ? Nä … jag föredrar ”gubbjävel”. Det är mera rejält på nåt vis.

Läser Charlotte Kallas bok, ”Skam den som ger sig”
Förstår inte varför hon inte gav den undertiteln ”Kalla fakta”? Hon hade ju kunnat hört av sig till mig bara så hade jag bjudit på den. Hon har inte heller hon glidit in på en räkmacka. Slagits med inre demoner som försökt hålla henne tillbaka. Hon som många kändisar, hade stundvis svårt att hantera det runtomkring åkningen. Men det är det de får betalt för, genom sponsorer. Bilden jag hade av henne innan jag läst boken, var så klart helt fel Det är den alltid om människor man inte känner det minsta. Man målar upp bild av personer som passar en själv för stunden. Lika bra att erkänna. Och sen får man väl omvärdera bilden när ny kunskap tillkommer, om den tillkommer.

Skrivandet av min egen bok, blir svårare mot slutet, när man ska liksom binda ihop storyn, och avsluta den. Vad har jag skrivit egentligen? Upprepar jag mig? Har jag glömt nåt? Jag vet inte.

2023 infaller vintersolståndet fredagen 22 december klockan 04:27 svensk tid. 2024 infaller vintersolståndet lördagen 21 december klockan 10:19 svensk tid. 2025 infaller vintersolståndet söndagen 21 december klockan 16:02 svensk tid. Det där är antar jag för att ett år inte är exakt 365 dagar, och man måste justera med skottdag var fjärde år.

Fuktiga ögon


Nu närmar det sig Tomas-dagen, och dagen efter det är det vintersolstånd. Och efter det vänder det mycket, mycket sakta och bli ljusare igen. Men ändå en bra hållpunkt att se fram emot, samt när det bara blir några minuter ljusare per dag i början, så vet man ändå om det, och det blir en psykologisk effekt. Även om det dröjer innan det blir märkbart ljusare. För några år sedan i januari, var jag så ljus-törstig, när det kändes som jag inte sett solen på en månad, att jag skyndade mig ut, gick över på solsidan om älven, och fick se skymten av solen ett litet tag, jagade den runt stan typ.

Det är ofrånkomligt att mörkret påverkar oss nordbor mer eller mindre. Nu för tiden mindre för egen del, så det blir hanterbart, men ändå lite småtungt och enahanda. Kvällen börjar vid tretiden. Och iom att jag inte tittar på TV så mycket längre, så blir det långa kvällar. Och nu för tiden sänder nästan alla kanaler riktigt usla julfilmer dagarna och kvällarna i ända. Handlar inte ens om jul. Handlar om fotomodellers struliga kärleksliv allt som oftast. Just nu blir det pussel, läsa böcker. Inte så mycket korsord dock. Går i vågor det där.

Men även bokskrivandet tar tid. Har skrivit 135 sidor så långt. En bok som inte kommer bli så poppis. Skulle tro det blir lågt intresse. Men den måste skrivas känner jag. Vissa saker får inte glömmas och gömmas från världen och människorna. Och jag själv behöver det svart på vitt, vad som sagts och gjorts under de senaste åren. Men det kostar på, det är ganska jobbigt.

Jag har på senaste tiden blivit väldigt blödig, känner tårarna är på väg ofta, utan att jag börjar gråta och hulka. Vid musik, vissa filmer… sorgligt, kärleksfullt och vackert. Barn som säger roliga saker, vuxna som uppskattar en, ja det händer faktiskt att vuxna säger sånt, men det är tyvärr inte vanligt. Senast idag var till Lalehs låt Minnet av ett hav.

”Och det var här som jag blev jag
Det var här som jag blev fri
Ja, det var här som jag blev jag och ingen annan
Det var så här jag levde mitt liv, åh”Och det var här som jag blev jag
Det var här som jag blev fri
Ja, det var här som jag blev jag och ingen annan
Det var så här jag levde mitt liv, åh

Och vi säger det var meningen (det var meningen)
Men kan man kalla det så?
När det finns de som aldrig kom fram
Ja, vi säger det var meningen (det var meningen)
Ja, vi kallar det så
Alla vi som står här på land”

Men jag är innerligt trött på alla offentliga globala lögner, och än mer trött på människors likgiltighet inför det hela.

Det blir en del enahanda just nu. Bekantskapskretsen har minskat. Delvis mitt val, delvis andra som inte har tid, inte vill träffas. Jag vet att det är många som aldrig kom ut till livet igen efter regeringens och globalisternas nedstängning av samhället och splittring av medborgarna. Jag vet att många föll i djup depression iom att de blev skuldbelagda som ovaccinerade. Jag vet att nästan ingen gråter över Julian Assange. Men jag har fällt en och annan tår över det ödet, efter att ha läst boken om dem rättsskandal som sverige, USA, Storbritannien, och Ecuador är medskyldiga till. För jag, även om det bara följt mig hela mitt liv utan att blivit fysiskt frihetsberövad, vet hur det känns att bli falskt anklagad.

Jag kan bli rörd över en god kopp espresson jag gjort hemma, eller tanken på de få gånger jag minns att människor har stått upp för mig mot andra. Det är i min mening något av det mest sällsynta formen av kärlek i vår likgiltiga värld, med likgiltiga människor. Jag tänker på Patrik, H, på Carola, på hon som vi kallade Blomman, som alltid visslade. Jag tänker på Millan, Jag tänker Mikko, jag tänker på Rolf, och jag tänker på Maggan. Och jag tänker på Stellan Winterqvist

Nu börjar jag smått sukta efter frön och odling igen. Men det är några månader dit. Mitten av mars kanske.

Varför gråter den inte?


Varför gråter jag inte ?
Jag känner mig ledsen… vet inte varför.

Mentalt utmattad kanske, bara genom att försöka förstå
den värld jag lever i, för att kunna vara en av de myror i myrstacken
som räddar den

Men det är nåt mer…
Varför kommer inte gråten?
Jag sitter här ensam, som så ofta.
Är det därför?

Nej, de gånger jag varit tvåsam, har jag ju rasat ända ner
i botten, och knappt tagit mig upp. Vrak !

”Måsta gifta!” – ”Tåmass, ensam, inte braa”
Säger Mohammed på caféet. Han har så rätt,
och han har så fel.

Eller är jag sorgsen bara för att jag landar i mig själv
då och då, och behöver få vara ledsen?
Jag vet inte… jag vet ingenting,
ju mer jag lär mig, vet jag ingenting.
De som inte försöker lära sig, vet allt

Skriver bok nu, om allt galet som sker, när och fjärran,
där jag försöker förstå. 110 sidor nu.
Jag förstår ingenting,
men skriver ner det jag inte förstår

Varför gråter den inte ?

Nu gråter den…

Varför gråter den?

Ingen vet

Kanske ändå saknar någon?