…
Luften går ur mig, ännu en gång. Jag känner sorg för mänskligheten, och vrede….rädsla…. men ingen glädje. Jag känner sorg för egen del, över krossade drömmar om kärlek och ett harmoniskt liv. Är det ett val, att bekämpa tyranni, att kämpa för frihet, din och min, och andras? Ja men så klart, är det ett val, precis som det är ett val att sakta låta alla våra mänskliga rättigheter försvinna.
Men…. men jag önskar att jag slapp göra det valet, eller att jag åtminstone inte kände mig så ensam i det valet, i den kampen. Människor bryr sig inte om nånting verkar det… inte om någon, verkar det. Varför skulle jag kämpa för de som inte bryr sig om något eller någon, inte ens sig själva tycks det… varför?
Frodo: ”I wish the Ring had never come to me. I wish none of this had happened.”
Gandalf: ”So do all who live to see such times, but that is not for them to decide.
All we have to decide is what to do with the time that is given to us.”
Jag hade velat annat med mitt liv, inte mer, i form av kvantitet och pengar, men mer i kvalitet, harmoni och kärlek. Kärlek? Ordet ekar tomt på mina läppar, och det känns som jag berättar sagor, när jag yppar ordet. Jag är måhända desillusionerad…. och det är inte gott att vara.
Mörkret tar mig ikväll, tränger in i porerna, och knackar på det oskyldiga hjärtat, som inte förstår ondska. Släpper jag in den… så är jag inte längre kärlek, släpper jag in den, utan motstånd, är jag inte längre vid liv, och inte heller död. Det finns ingen vila, ingen ro.
”So tired of the straight line
And everywhere you turn
There’s vultures and thieves at your back
And the storm keeps on twisting
You keep on building the lies
That you make up for all that you lack
It don’t make no difference
Escaping one last time”
Om ändå ….om ändå det fanns kärlek, om ändå det fanns hopp. Om ändå en kvinna gick vid min sida, och stöttade mig när jag tappar ork, om ändå jag fick gå vid hennes sida, när hon tappade tro… Om ändå jag fick vara hennes hopp, om ändå….
Jag vet vart jag kommer ifrån, men jag vet inte vart jag är på väg, jag vet inte vad det ska bli av mig? Men vem vet sånt? Det hade varit lite lättare att kämpa i livet, med lite stöd. Det hade varit lite lättare med äkta vänner. Jag vet inte längre vem jag kan lita på? Och jag vet inte längre vad jag kan lita på. Det finns hopp, det finns alltid hopp, sa min engelska lärarinna till mig på högskolan, innan jag dök ner i ett mörker jag var nära att fastna i.. det finns alltid hopp…. men jag känner inte alltid hopp…. jag får lita på hennes ord… men inte på henne. Hur ska jag våga lita på någon enda människa, efter vad människorna gjort mig,… efter de övergivit mig, när jag behövt dem som mest?
Andy Dufresne: [in letter to Red] ”Remember Red, hope is a good thing, maybe the best of things, and no good thing ever dies.”