…
Som den grinige, motsträvige tvärsemot-gubbe jag är, tar det ju givetvis emot att på en årligen utsatt dag göra likt ”alla andra”, och tända ljus och minnas de döda. Bara för att ”traditionen” säger så. Nu har ju traditionen så klart förändrats och blandats ihop genom sekler och decennier. Fått nya influenser, och likt julen tappat i princip hela sitt ursprung och mening.
Allt som oftast är det girighet och kommersialism som erövrat och förstört helgerna och traditionerna till oigenkännlighet. Inte för att jag är speciellt kristen av mig, utan istället med emfas tar avstånd o det skarpaste mot alla omänskliga inhumana processer kyrkan genom historien stått bakom… men nu i vårt tidevarv, när kyrkan sekulariserats från staten, och dess makt över folk genom rädsla och skrämsel om helvetet för de som inte sköter sig i livet, blivit ersatt av media och ”vetenskapens” som undergångs-sekter, finansierade av de globalister som äger mer än hälften av jordens tillgångar.
Nä, så det bär emot att tända ljus ikväll. Men inför mig själv kommer jag undan med det eftersom jag gjort det i flera veckor nu till och från. Jag tänker bara inte likt gemene mans svenska självömkanstradition smeta ut det direkt på Mark Zuckerbergs moraliskt tveksamma Ansiktsbok för att samla gula tummar, och röda hjärtan på hög, där den som får flest vinner och är en lyckad slav…
….En självömkanstradition där man på senare decennier medvetet missförstått ord som både ”solidaritet” och ”empati” med att kräva att alla andra tycker synd om oss själva. Så som när Facebook kletades ner med svenska flaggor under ”terrorattentatet” på Drottninggatan, och polisbilar kläddes med snittblommor till blomsterhandlarnas stora förtjusning. Eller när vi skulle visa ”Solidaritet” med de äldre precis lagom till en global tvångskampanj, med jobbet, vänskapsrelationer som insatser om man inte lydde och var ”solidarisk”. I slutändan visade det sig vara solidaritet mot Pfizer, Moderna och de äckliga globalister som driver på denna galenskap, och inte solidaritet mot de äldre. Men det får man väl inte säga i det här jävla landet… i den här jävla världen?
Men nu är ljusen ändock tända, i mina lyktor, så som de varit i flera veckor nu, och med en perfekt espresso på Arvid Nordqvists Grandia-bönor, slår jag mig ner i min hängstol, framför panoramavyn som utgör en snöig novembervinterdag, vid Ångermanälven. Och i knäet har jag kommit in på sista årstiden, de sista sidorna i Gunnar Brusewitz bok Årstider, där han målar omgivningar, fågelliv och mänskligt förfarande i ord, som får Rembrandts penseldrag att flagna i jämförelse. Och illustrationerna han gör med tusch, är minst lika tilltalande. Med några enkla streck. 
Om man bara tar sig tid, läser noggrant, och kommer in i det ibland något ålderdomliga, nyanserade språket Brusewitz stoltserar med, så drar man i väg på en resa genom tid, rum, landskap och natur, man aldrig tidigare upplevt.
Få saker kan liva upp som samtal med människor man tycker om, men en sak toppar allt som oftast detta. Samtal med barn… i åldern 4 – 10 år. Deras ofta så underbart naiva tolkningar och funderingar kring omvärlden och sin plats i densamma. När de från samtal till samtal, vilket när det kommer till släktingar blir oerhört glest mellan gångerna, har förvandlats, i metamorfoser, till en helt ny individ sedan senast. Denna gång samtal med Kusin Jenny, och hennes 7-åriga Ella. Jenny som nu för tiden är mer Stockholmare än jag, fast hon är uppväxt i Kiruna och Arvika. Medan Ella 7 år, är 100 % Stockholmare… eller som vi skulle uttryckt oss om det gällde invandrare: Andra generationens Norrlänning. 
Med hjälp av Kusinen, blev jag uppdaterat på ett Stockholmskt slang-vokabulär som den lilla 7-åringen som andra generationens norrlänning, och låtsasstockholmare nyttjar: Man ”krajjar” något… typ ”förstör”. Och anbelangande ”vokabulär”, så var Åsa hit idag och lade grunden till 1000-bitars pussel, medan jag pusslade om henne genom att bjuda på hembakt, infernaliskt god filmjölkslimpa och hemkokad Gris-Gryns-Gröt, med 2 dl vispgrädde i. Nu var inte Åsas 10-åring här på besök och lade pussel, vilket hon annars är väldigt bra på, har jag hört. men Åsa berättade att frågvis, kunskapstörstande liten 10-årig Evelina, efter att ha lärt sig nya ord kan yppa:
– Jaha då har jag lagt till ett nytt ord till min vokabulär.