…
En tyst och lugn dag för mitt sinne. Idag har jag faktiskt stängt ute delar av världen. Inte helt så klart, men inte mycket brus av tv eller radio, eller musikanläggningar. Ej uppehållit mig många sekunder med nutidens eviga chattfönster idag. Bakat filmjölks limpa för första gången i mitt liv, i den ena formen brände fast i botten, den andra lossnar dig hur lätt som helst. Brödet blev gudomligt gott hur som helst. Ska prova ändå att minska på sirapen ytterligare utifrån grundreceptet. Det börjar bli lättare och lättare att läsa Gunnar Brusewitz fyra årstider, språket är oerhört lyriskt och prosa-rikt men en aning överdetaljerat och högtravande emellanåt. Men då och då Träffar det så rätt att jag brister ut i skratt och kan skratta flera gånger åt samma rader. Så som den när han fick ett minne från det militära och ett lövsångar-bo. 
Tre stycken blockljus brinner nu nära fönstret med utsikt över Ångermanälven, som reflekterar svagt neonljusen, i en stad som relativt fort håller på att förvandlas till en by. Jag blir mer och mer hemmastadd i min hängstol med utsikten över älven, och en god bok. Oftast även en kopp espresso. Idag föll det snö på min grönkål djungel nere på lotterna. Det markerar väl om något att odlingssäsongen är över. En äldre man skrockade lustigt att jag hade en fläck på mössan när jag hade på mig min Djurgårdskeps, ett skämt jag kört med i säkert tio år om andra lag som MoDo, Bajen och Gnaget. Men det är roligare när jag skämtar om andra lag. 
Igår gjorde jag mig av med min sista vän? Hädanefter har jag bara bekanta? Eller gjorde jag av och gjorde av? Det är väl snarare så att min uppriktighet troligtvis har skrämt iväg i princip alla så kallade vänner. Men, men, jag är ju ganska bra sällskap. Jag har innan detta inlägg i min blogg inte nämnt terrorattentatet, som de kallar det med ett enda ord. Det som skedde i Belgien mot svenskar. Av flera anledningar. En av dem är att det finns tillräckligt många som inte pratar om annat, Medan massor av jätte viktiga saker tigs ihjäl varje dag hela året. En annan orsak är att så fort svenskar är drabbade, tycks det som att svenskarne badar och frossar i självömkan och självempati, med flaggor gula och blå i profilbilden på Facebook, där det sedan ett tag varit en annan gul och blå flagga nämligen Ukrainas. Så att vi alla vet vad vi ska tycka utan att veta vad som egentligen händer och ligger bakom. Jag tog ansats att promenera upp på Hallsta-berget, men det snöblandade regnet, blöter ner mig så mycket att jag vände ganska fort. Apropå ”veta vad vi ska tycka, så är det tur att de talar om det för oss, eftersom vi inte klarar av det annars:
Speciellt ömmande tycktes det vara att Fredrik Reinfeldt kände sig hotad. Kanske i en större utsträckning någonting hemskt, än del två svenskar som faktiskt blev skjutna? Intet ett nytt på västfronten.
Numera kan jag njuta av det monotona tickandet av sekundvisaren i rums-klockan. Och i övrigt dova fjärran vardagsljud, som bilar som susar förbi långt borta, eller en vag röst, ute på gården vars ord jag ej kan tyda. Knäppet från en dörr i trappuppgången som stängs. Suset från luftuttaget i köket. Det är detta som jag kallar tystnad, det vill säga mest naturliga ljud. Jorden, moder jord och dess natur är underbar och brutal på alla sätt och vis. Världen, det vill säga människans värld, är mer än lovligt galen. ”Opp och ner ner och opp, Och tuppen gal i granens topp”, som Astrid Lindgren lät sin gunstling Emil sjunga.
Ju mer jag trivs i min ensamhet, desto mindre famlar jag efter andras uppmärksamhet. Desto mindre gör jag mig till för att få del av deras tid, som de inte tycks ha. Mer och mer ser jag till att trivas som enstöring och eremit. Allt är så galet, folk är så galna och upptagna, kanske självupptagna? Det är inte alldeles svårt att längta tillbaka till en annan tid som förvisso var galen understundom, men ändå nästan gick att förstå.sig på. Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?
En ny Fantastisk sångröst i Hannes Aitman från Västerås sjungandes countrymusik, balsamerade mina öron sent igår kväll. Och nostalgisk dansbandsmusik av Lena Pålsson i Wisex. När hon sjöng ”jast ven aj nidid you most”, fast på svenska. Nästan så att man blir lite retro-kär i henne. En gång dansade jag live till hennes sång på Bollstabruk folkets hus, jag fick en autograf på en skiva jag ej längre har kvar.
Mitt hjärta ekar fortfarande tomt, vad kärlek betraktas. Flera orsaker säkerligen, varav de flesta ligger hos mig, eller åtminstone det är tyngst vägande. Så som att jag inte släpper in någon dit igen. Det kan påverka. Liten påverkan kan det ha att Högerextremister, foliehattar och antivaxxare inte står högst upp på kärleksmarknaden. Speciellt inte fattiga dylika. Men jag har ju min spegel och mår bra, som Mats Rådberg sjöng. Och jag blir vackrare för varje dag. Och imorgon är en annan dag.