Oktober-melankoli

…
Jag har en hel del ogjort… jag tycks alltid ha en hel del ogjort. Jag tänker att det är ganska bra, för då har jag alltid nåt att göra. Vi får se vad som händer.. jag har rätt lite kontroll på livet, till och med på mitt eget liv. En del saker påverkar jag, under vissa förutsättningar som vi kanske tar för givet. Men det mesta är bortom min kontroll. Det kanske är bra det på ett vis, för annars skulle jag behöva tillbringa större delen av min vakna tillvaro med att försöka få kontroll på sker?

Jag är i finsk melankol-musik-mode nu, och kanske norsk-sorgsen-visa-mode. Jag tar mig en sen espresso… min erfarenhet är att det inte påverkar nattsömnen negativt. Gubb-tuppluren blev kort… det är bra. Borde jag tänka positivt ? Nä… det är bara skitsnack och att lura sig själv och andra. Däremot, brukar jag sådana här stunder se lite extra på hur vacker naturen omkring mig är. Jag kan försiktigt försöka flika in för mig själv, några saker i min tillvaro som är bra. Tex min inre harmoni, jämfört med för 7 år sen. Då var varje minut en överlevnadskamp. Så även om det är lite smådeppigt en oktoberkväll som denna, så jämfört med då, är detta himmelriket. Jag har fortfarande, ännu så länge, vilket inte är för evigt garanterat, två friska ben att gå med, en klok hjärna att tänka med, jag kan spela musik, och jag kan läsa… Det är inte att tänka positivt, det är att vara tacksam. Och det förintar inte den sorg och oro jag har just nu, beroende på saker i min omvärld, men väger upp en aning, och är ärligt… inte positivt.

Vad jag har ogjort? Jag har fortfarande inte hackat och mortlat chilin, jag odlat och skördat. Frön från blommor och tomater borde sorteras och läggas där de ska vara. Jag ska städa upp i bägge förråden. Kanske justera lite i mitt hem, ta bort saker jag inte använder, göra lite rockader… även om det faktisk på det stora hela är rätt mycket som jag vill ha det nu. Det var bra, att jag tänkte till lite, och gick promenad med A, mitt på dagen, när han frågade. En trevlig stund… hoppas han blir bättre snart. Jag har besparat honom från de djupa diskussionerna vi hade när han var kry. Han orkar inte riktigt nu… Så det blev snack om landslaget i fotboll…. och om Liverpool FC. Både han och jag visste så klart bättre än deras tränare hur de borde spela. Det är tjusningen med fotboll, alla vi soffexperter.

Visst tänker jag på förr i tiden, lite då och då. Och visst saknar jag människor. Men en hel del av det som var, är inte värt att sakna. I’m better off now, actually. Och jag har känt mig ensam förr. Vid närmare eftertanke, i typ hela mitt liv, till och från. Nästan en så stark grundkänsla, och del av mitt liv, att det är en del av vem jag är, även om det är en rätt så trist känsla för det mesta.

Människor från förr, som har dött, och som ännu lever … ja … många är det. De kommer och går, finner annat de vill göra, väljer sina liv, med ungefär 99 % utgångspunkt vad som passar dem själva i första hand. Så nu är det troligtvis inget hos mig som de behöver, de som jag saknar. Jag menar grönkål, räcker inte så långt i det fallet. Men jag blir väldigt glad av att ge bort … och glädja … det är en sjukdom jag har, som inte riktigt passar in i dagens solidariska samhälle.

Människor från förr ja… Morfar, Mormor, Morsan, pappa, morbror Rolf, Maggan… farmor, farfar, bröder, och alla de som tog sina liv. Och alla de som försvann ur mitt liv, när jag inte längre kunde utnyttjas i något syfte… och alla de som nu försvinner ur mitt liv, för att jag inte kan utnyttjas i något syfte, eller för att jag är så jävla envis med skitsaker som yttrandefrihet, demokrati, transparens, vänlighet, medmänsklighet, fria medicinska val… och sånt trams. Det har fått mången vän och bekant att tystna och sluta höra av sig. Märklig värld, märklig tid.

Nåja, espresson nu på kvällen satt fint iaf. Känner inte för att läsa bok ikväll…inte än iaf. jag har nog gråt i mig. Men kan inte släppa ut den. Det finns väl så klart ett motstånd till det, eftersom det bara är 6-7 år sedan jag grät varje dag, flera gånger om dagen, och natten i två års tid. så då vill man liksom kanske inte direkt ….. jag menar jag kanske har lite överskott än.

Många, många är rädda… och tom fega nu för tiden. Om det var ovanligt för att bli uppbackad av en vän, vid kris eller vid ”någon form av verbal attack… så är det näst intill utrotningshotat nu. Jag vet ju vad det beror på… och har skrivit och pratat om det i ett par år, utan att få nån respons. Jag tror folk hellre lever i mental fångenskap och rädsla än riskerar komma på tvärs med de som förtrycker mänskligheten. Folk är mer rädda för att ”tänka fel” än för att upphöra tänka.

En märklig tid… märkliga människor

Jag är oxå rädd, men mest rädd för likgiltighet, tystnadskultur, censur, och människor som inte bryr sig om nån eller nåt… människor som förtryckarna älskar som medhjälpare.