…
Säg mig…
… har du någonsin varit helt ensam
Alltså inte bara fysiskt, utan ända in i dina djupt
…gömda sorger, ilska?
De som du gömt så djupt, att du gömt dem
inte bara för andra, utan även för dig själv
Den du i hemlighet älskat i hela ditt liv…
…det du alltid skämts över att du gjorde.
Det du alltid skämts över att du inte gjorde
… säg mig har du nånsin besökt de kamrar i ditt hjärta,
så mörkt fördolt, förstår du ens att du har
såna kamrar?
Där bor en del av mig själv, som i all sin sorgmodighet,
är helt äkta… en kärna av Tomas, om du vill.
Dit måste jag återvända, ibland, för att behålla mitt jag,
mitt hjärta och min själ, hur än sorgesamt det är.
Alla har saker de inte talar om, med andra, en del så tunga,
att de inte väljer att fortsätta sina liv. Men vi är ständiga
följeslagare, sorgen och jag, ilskan och jag, skammen och jag.
Och som Ann-Sofi Von Otter sa;
”Skam är absolut inte samma som skuld”
Även om alla människor på denna jord är skyldiga,
frågan är bara till vad ? Och vem som tar sig rätten att döma oss?
Mina skuldkänslor, har jag faktiskt delat allt jag kan komma på
med terapeut, och några med vänner. Och därmed anser jag det
är avklarat vad gäller delande av inre hemligheter – De är mina,
och ingen har tillträde. Och nu en fredag eftermiddag,
i oktober, när regnet faller och skymningen kommer,
behöver jag besöka de rummen i mig- För att bli hel.
Jag kommer då och då behöva det, livet ut.
… den jag i hemlighet älskat i nästan hela mitt liv