John Coffey:
I’m tired, boss. Tired of bein’ on the road, lonely as a sparrow in the rain. I’m tired of never having me a buddy to be with, to tell me where we’s going to or coming from, or why. Mostly, I’m tired of people being ugly to each other. I’m tired of all the pain I feel and hear in the world every day. There’s too much of it – it’s like pieces of glass in my head, all the time. Can you understand?…
För några år sedan, närmare bestämt oktober 2015, till nån gång 2017, fick jag lov att fokusera på att överleva nästa timme, och sen timmen efter det. En dag utan förtvivlad tröstlös gråt, var något jag drömde om för att få vila. I samma ögonblick jag hade lättat på trycket, byggdes mörkret upp inom mig igen, minut för minut, och så började det om igen. Det var min 4e stora livskris… jag trodde inte jag skulle klara av det, men jag gjorde det. Jag är oerhört stark och envis. Och jag är fantastiskt skör och sårbar. Men jag har lärt så mycket, som de flesta inte får möjligheten till, som följd av att ha tagit mig igenom kriserna, som var avgrundsdjupa, där jag förlorade mig själv helt, och hittade tillbaks, fast det inte skulle kunna gå.
Har ni sett de som utövar kampsport, när de slår underarmarna mot en bit trä om och om igen? Det kan te sig lite självplågeri, utan syfte? Men det som sker, är att de skapar massor av mindre benbrott under tid, och det läker ihop, och blir starkare än originalbenet. Samma är det med människor som springer och går mycket. Deras skelett utsätt ständigt för påfrestning, och ger små mikro-benbrott, vilket stärker skelettet. Jämfört med de som inte rör sig, eller till och med jämfört med elitcyklister, som inte får stötarna.
När jag nu ser nyktert på vad jag faktiskt har blivit utsatt för, så många gånger i mitt liv, så framstår det som ett smärre mirakel att jag ännu är här. Och jag börjar förstå att det faktiskt handlade om ondska, ren ondska från de som gjort vad de gjort. Det är inte utifrån känslor jag påstår detta, utan ett nyktert konstaterande. Dessa onda människor finns omkring oss… mig … idag oxå. De kommer alltid att finnas. Och de kommer alltid i första hand trampa på de som är mänskliga, och därför sårbara, och sköra. Några av dessa sårbara, knäcks. men vad de inte räknar med, är att de som inte knäcks, blir starkare än de någonsin kunnat föreställa sig, och intill deras skepnader, krymper det till de ynkliga människor de är. Precis som med skelettet som utsätts för små micro-benbrott.
Jag har aldrig varit så hel som jag är just nu, har aldrig haft så stark ”benstomme” … själsligt. Men det är ändå en själ, ihopläkt fullt med ärrbildningar, som gjort mig stark. Och jag har aldrig någonsin känt mig så ensam som jag gör nu. Detta trots att jag tidigare känt mig oerhört ensam i min sorg och förtvivlan. Jag har aldrig varit så pass harmonisk som jag är nu, men jag har aldrig någonsin heller känt att det nästan inte finns någon som har öron att lyssna med, ovch göra egna bedömningar, prata öppet om saker i stort och smått. >Det är så oerhört tyst… tyst på riktiga ord… ord som folk menar, ord som är deras egna…. jag har aldrig någonsin känt mig så ensam, så stark och harmonisk, så skör…. och måstat kämpa mot indignation, tystnadskultur, censur, självcensur…
… det är en svår tid att leva, för de som kämpar för frihet och transparens, för yttrandefrihet och kämpar för de försvarslösa…
Morfar Ture, evigt pessimistiske Morfar Ture, med glimten i ögat,. den seniga starka kroppen, och ett tålamod utöver det vanliga…. fick nästan rätt, när han sa att allt skulle bli hemskt i vår tid…. Även om han som hörde nyheter, blev programmerad med dem minst 10 ggr dagligen, och därför såg elände bara…. så hade han inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig den fruktansvärda värld vi lever i nu… inte ens Orwell …
Jag är trött chiefen…
Jag är trött på frivilligt döva, trött på frivilligt blinda, som tjänar ondskan med sin rädsla, med sin feghet. Jag är trött på den här världen, samtidigt som jag älskar den. Ibland vill jag inte vara här, bara fly… men vart? Spriten ?
Knark? Döden? Spel ? sex? arbete? …. jag kan inte fly… inte längre. Jag måste strida och vinna mot indignation och tystnadskultur , eller strida och falla…. jag kan inte ge upp, som så många gjort…
…men jag är trött chiefen… mycket trött…
Can you understand ?