…
När solen skiner är det som sommaren, när den går i moln biter de svala höstvindarna mot min hud. Jag manas att gå på höst promenad Walkabout trots att jag redan gått 3,5 km på morgonen, med lätt motsträvig M. Ute efter Ångermanälvens norra sida på väg mot notstugan, är det vackert och skönt men en svag höstvind får asplöven att dallra. Vinden är sydlig och Kruset på vågorna går in mot stranden. Längs efter älven är det stundom som naturens egen björkallé. Jag möter ett vilset men glatt norskt par som har cykel med sig och leder dem.
Nu öppnar det upp sig, vattnet ligger relativt högt. Stundvis får jag ta några steg upp i slänten då stigen är under vatten. Några gamla stockar ligger efter nipan som har fallit vid blåst eller snö. Att detta vackra skådespel med höstens löv och färger, skulle symbolisera mörker och död är för mig främmande på något vis. Möjligtvis Symboliserar det vila och eftertanke. Plus att i den mån den symboliserar död är den inte svart brutal och hemsk. Någon gång hamnar vi om vi har tur på livets höst, alla får inte uppleva den hösten utan dör vid livets vår.
Jag har svårt att förstå de där som stoppar in lurar i öronen när de är ute och går och stänga ute allt detta? När man går får man lyfta på fötterna på stigen för rötter och stenar det är bra för balansen. Jag försöker komma ihåg att andas långa andetag så jag får uppleva dofterna som naturen serverar mig. Långt borta på andra sidan älven hör jag musik som en påminnelse om den så kallade civilisationen, men jag lockas inte till den, jag lockas från den åtminstone för stunden. Det är obeskrivligt vackert när solen glittrar på älvens yta och för att citera Ulf Lundell ”och lugnet tiger still”.
Nu för tiden känner jag igen mer och mer av faunan och Flora, sedan jag börjat odla och läsa om insekter och växter Och för vart ord jag läser och varje sekund och minut jag upplever om naturen i naturen stiger min respekt och vördnad för densamma. Musiken jag hör på andra sidan älven är ”Just another lemon tree” som försvinner bort för varje steg jag tar. Just vid den här platsen, på vårkanten när snön precis är i färd med att smälta, låter fågel spelet mycket kraftigare. Men en och annan små fågel sjunger även nu 1a oktober. Går förbi en myrstack, det är visst liv och rörelse fortfarande uppe på ytan. Förbereder för vintern. Myror har jag ännu inte läst så mycket om, men nyfiken blir jag. Ännu en Allé med löv träd och fallna löv på marken med en skogsväg med
två hjulspår. Sol och skuggor randar tvärs över vägen. Sätter mig vid stranden full med medelstora stenar och små små Kluckande vågor åt stranden lugnare min själ. Barren som fallit gör underlaget mjukt att gå på. När naturen får råda uppstår liv efter döden. Men frågan är om så är fallet där människan har gått fram?
Vilda nypon vid vägens vänstra kant. Gran, tall, al, björk. En skylt det står Nabben på. Lönn, Ormbunke och en orkidé-liknande hög buske i cerise, som små blomklockor.Jättebalsamin heter de visst. En liten bäck porlar invid skeletten av det som varit blommande mjölkört. Gamla gårdar på Skedom. På de döende bruna och beigea skeletten finns frön som till våren ger liv på nytt. Rönnbär växer rikligt i klasar, jag och smakar några C-vitaminrika bär. Inte alls tokigt. Håller alltså inte med räven ang rönnbär.
Jag tycker så mycket mer om grusvägar som har kört så mycket på att det blivit släta och mjuka att gå på. Vägen är så levande, inte död och steril som asfalt. En oblyg blåmes hoppar mellan grenarna alldeles intill vägen. När jag är ute och går, jobbar hjärnan mera fritt, antecknar i mob, renskriver i blogg.
Virus som är naturliga, eller som människan i labb har framställt. För det vore naivt att tro att inte de flesta stormakter och även mindre nationer laborerar med kemiska vapen och virus som vapen. Föreställer att Hitler skulle fått tag på ett virus som bara skonade det han ansåg var ariska människor. Vem tror på fullt allvar att han inte skulle använt detta virus? Nästa frågeställning är: tror vi på fullt allvar att Hitler var den sista människan på jorden med den sjuka människosyn? – Jag är rätt så säker på att dessa alltid finns i alla tidsepoker, i alla grupperingar. Västerländska ledare har i allt större utsträckning både uttryckt sin beundran för Kinas system, och till och med börjat efterapa det. Kanada går i bräschen, med frusna konton för demonstranter, och nu senast ett horribelt förfarande, gentemot Jordan Peterson. Där de vill tvinga honom att delta i obligatorisk omskolning för sociala medier. Såg ni ens vad jag skrev? Med det skulle Justin Trudeau få hela den Korrupta despotiska Kinesiska kammaren att resa sig upp på order av ledaren och applådera. Kim un Jong, skulle skicka gratulationer, och Hitler själv skulle undersöka om han kunde komma tillbaks till jordelivet som kanadensarnas Ledare, om han hade haft någon själ kvar att sälja till djävulen. SÅ ILLA ÄR DET!- Omskolning ? Herre jösses, vart fan är mänskligheten på väg ????
Går genom gräddhyllan. En liten robotgräsklippare smyger tyst, en annan kör motorgräsklippare. Det gör höst på sina perfekta tomter, I sina perfekta liv. Så länge de får ha dessa perfekta liv sina perfekta bubblor, finns det inget i världen som kan få dem att revoltera. Och allt detta, är delvis välfärdens fel? Och på vem och vilkas bekostnad har vi och dom välfärd?
Äntligen tillbaka till fågelkvitter och naturlig naturlig vinden friskar i. Och suset från biltrafiken skall snart avlägsnas. Rödklöver, maskrosor, åkerfräken, fibblor. ”Välkommen till Sollefteå” står det på skylt. Kommer ihåg moster Maggan som alltid sa ”tack tack” vare gång vi for förbi den skylten. Nu är både hon och Rolf någon annanstans, eller ingenstans, eller så bor de enkom i våra minnen. Och då finns de väl ändå? Om de inte är i körsbärsdalen förstås i Nangiala.
Daggkåpa, vitmåra, ´kråkvicker, lingonris, enris. Gula löv singlar genom luften. Någon sorts gul fibbla vid vägkanten. Renfana, rölleka. Vattenpölar i groparna på vägen, som kommer av tjälskott. Vitmossa, grön mossa. Blåklocka, granar på rad. Jag minns för någon vinter sedan när jag halvt desperat gick ut och jagade solljus som knappt orkade upp över berget efter en lång mörk höst och vinter. Vilket återkopplar till att njutningen av ljus alltid är mycket, mycket mer uppskattat efter evinnerligt mörker. Ständigt ljus ger således mindre uppskattning av detsamma.
Nu har jag något högsta punkten på promenaden, vilsamt att gå ut för de återstående fem och en halv kilometerna. Och en belåtenhet över att ha promenerat 17,5 km. En joggare springer förbi, tittar konstigt på mig när jag deklamerar in i telefonen. Jag tittar konstigt tillbaks på honom och säger ”hej”.
Hur vacker är då inte denna insomning som hösten innebär, när livet faller i träda tid för reflektion och vila efter tanke. Jag föreställer mig lika vacker, som när man bäddar ner sina små småttingar efter läst godnattsaga, pussar dem på pannan, och bäddar in dem i duntäcke med John Blund och halvmånar? Hur vacker är då inte denna insomning som hösten innebär. När i horisonten det ångermanländska skogarna av gran och tall infiltreras av den gula björkskogen i kuperad terräng, längs dalen som Ångermanälvens älvfåra utgör. Hur underbart är det då inte att ha egen tillagad mat i frysarna, och krypa in i sin lilla cell, med tända lyktor och läsa böcker. Och göra dylika utflykter I promenadformat. Och till vintern igen jaga solljuset och längtar efter våren, och de frön jag sett under promenaden börjar gro, och snart spirar igen. Så mycket godare min skål med grönkålsoppa ska bli nu när jag kommer hem, och efter det en kopp espresso i hängstolen med utsikten mot älven. Ibland men bara ibland är det riktigt gott att leva. Det blev t o m lök-och-tomat-paj till soppan. Jag har inte ätit så gott sen sist jag åt så gott.
1944 nu i Astrids krigsdagbok. 2023, så klart i min. Den efterlängtade invasionen från de allierade har inletts, och när jag läst några sidor till, kommer vi till Dönitz officiella kapitulation, och Hitlers död, fast det ännu ej var fastslaget att Hitler tog sitt liv. ”Vår tid är en tid för hjältar” sjunger jag med Per-Åke, ledmotivet till filmen 1939. (Ture Rangström/Anders Berglund)… men vart är våra hjältar? Vem är fienden idag? Eller som Niel Oliver fantastiskt klarsynt, med alla relevanta frågeställningar frågar sig: ”Who are we ? What do we want?”
Ja, det är alltid en relevant frågeställning, i alla tider, men allra mest i tider då mänskligheten borde fråga sig om mänskligheten verkligen är mänsklig, eller om den är omänsklig. Beroende på vad man lägger i ord som ”mänsklighet” Civilisation” ”yttrandefrihet” ”demokrat” och ”frihet”. Utan att fråga sig vad vi lägger i dessa ord, vad de innebär, kan ingen frihet, mänsklighet råda, kan ingen diskussion kring vad som är rätt och fel, existera. Och på ett vis, skulle det finnas diskussionsmaterial för dessa uttryck, som skulle kunna innefatta mer än en trilogi. Kanske en trilogi i böcker för vart och ett av orden, och en hel del andra overklighets-smittade ord. Vilket gör det svårt att sammanfatta något i ett enda blogginlägg. Men viktigast är ändå inte alltid svaren, viktigast är vilka frågeställningar en man ställer.
”Judge a man by his questions rather than his answers” ~ Voltaire
För jag en omöjlig kamp? Slåss jag likt den fiktiva karaktären Don Quijote, som i sin låtsasvärld fäktas mot väderkvarnar. Eller är det den ”riktiga” världen, den som kallas verkligheten som enligt mig och många med mig blivit mer än lovligt galen (Som Lovis, Ronja Rövardotters mor sa till hennes far Mattis när han sa att han inte längre hade nån dotter, för att hon umgåtts med ärkefienden Borka) För jag en omöjlig kamp för frihet? För jag en onödig kamp för frihet, om folk inte vill vara fria?
”It is difficult to free fools from the chains they revere” ~ Voltaire
”The best way to keep a prisoner from escaping is to make sure he never knows he’s in prison.” ~ Fyodor Dostoevsk
Så mycket från Astrids krigsdagböcker, värderingar tankar, både slår kullerbyttor i min hjärna, och känns igen som en återupprepning av historien. Den som inte känner historien är dömd att upprepa den!
Några fastnar oxå i historien, för att deras version verkligheten ska uppfattas som verkligheten av alla. Brottsligheten i Sverige nu, har det kommit att bli ”allmän vetskap” att det är invandringens fel, vilket i sin tur sätter är-lika-med-tecken, med att invandrade är på ett visst vis. Och då menas i allmänhet varken judar eller danskar, utan oftast utomeuropéer. På alla fronter i det stora informationskriget, det tredje världskriget, så är orden förgiftade, så är förmedlarna av orden oärliga, maktfullkomliga, korrumperade… rent ondskefulla. Ondska vs godhet, också ett ämne som kräver ett antal böcker för att ens vara i närheten att reda ut.
Blev nyfiken på ett youtubeklipp som påstod att de hade ”sanningen om Sverige”, vad gällde ´”strategin” kring det världens globala ledare gjort allt de kunnat för att förklara som ”pandemi” … Nyfiken… för jag är nyfiken… jag är vid liv ännu. Och jag hade som alltid skepticism som utgångspunkt. Det visar sig att mina ”antenner”/känselspröt har blivit riktigt bra på att uppfatta min omgivning, och nosa rätt på vad som är lögnaktig propaganda, MASKERAD som debatt, och vad som är en öppen frågeställning, öppen för debatt. I det här fallet påstod de sig vilja belysa skillnaden mellan ”Sveriges strategi” och omvärldens. Och för det ändamålet involverar de en herre vid Namn Johan Norberg, inte att förväxla med den eminente gitarristen Johan Norberg. Men denne Johan är ”Liberalist, kapitalist och … icke förvånande, när han i videon målar upp en bild som INGEN svensk som inte pluggat igen båd öron, mun och ögon, kan förlika sig med.
Genuskriget som pågår, där feminister, inte kvinnor är angriparna, där manligheten är det tänkta offret, och många män, redan blivit hängda i media, fått liv och karriärer för alltid förstörda. Även här, ord förgiftade, ondska …