…
Kriget mot våra själar, hjärnor och hjärtan fortsätter med oförtröttad takt, få, omänskliga och utomjordiskt kalla är förövarna, men många äro de klonade Quislingarna och medlöparna . De stora massorna har inte förstått vilken typ av krig som pågår i det öppet fördolda, när mänskliga rättigheter i en rasande fart dras in över hela jordklotet, i ny lagstiftning varje dag världen över. Det är som de vill leva i fångenskap, som om de vill ha total censur, som om de vill avveckla demokratin. Vad har hänt med människorna?
Det är ett tyst krig, ett skrämselkrig, ett krig mot mänskligheten som vi känt den. Mot livet som vi känt det… mot den mänskliga själen. I motsats till de andra två stora världskrigen, är inte den huvudsakliga striden militär, och har inget startdatum. Och frågan är iom den får ett slutdatum… eller om människans själ går förlorad i det teknokratiska världsherraväldet, med icke valda ”ledare”, och deras transhumanistiska agenda. I dina öron, kära medborgare, har jag förstått att mina ord gör ont. Så ont att du väljer att inte tro på dem, inte ens undersöka på annat håll, om det finns sanning i dem. Jag har förstått, på er reaktion, kära vänner, bekanta, och medborgare, att ni väljer att låta det som sker, ske. Det är omöjligt för mig att ta till mig, att näst intill allihop, tycks vara okej med transhumanism, massvaccineringar, förföljelse av oliktänkande, censur i en industriell skala, globalt. Det är nästan för hemskt för att vara sant, att mina vänner, bekanta… folket i Sverige och hela västvärlden… bara nickar och tar emot.
I världskrigen dog folk som flugor, till stor del av svält och sjukdomar, om det inte var för bomber och kulor. Självständiga nationer uppslukades av Hitler och sedermera av Stalin, och i Stalins fall, varade införlivandet i nästan 50 år. Om 50 år är jag med stor säkerhet död, och min strid är över. Huruvida allt blir till ett ingenting när min kropp dör, eller själen vandrar vidare genom reinkarnation eller till någon himmel, vet vi inte. troligtvis är det senare bara ett sätt för oss att klara av att i tanken hantera att det egna jaget inte existerar längre. Jag kommer vara död, men vilken typ av värld har jag och ni lämnat till våra barn och barnbarn, kommande generationer? Den stora massans likgiltighet inför sina egna liv, sin egen frihet, sin egen själ, är illa nog, men hur ska jag för egen del klara av att bevittna att dagens föräldrageneration, genom sin likgiltighet är lika likgiltiga inför den livlösa, själlösa, censurerade, kontrollerande globala diktatur, ni godtar genom er tystnad? Jag har svårt med det… och jag är inte ens förälder. Vad har hänt med människorna ?
En av de få gånger jag lyckades få någon som helst reaktion från bekanta och vänner, var när jag i tröstlöshet citerade Povel Ramel med ”Jag måste skaffa nya vänner ty de gamla har tagit slut.” Jag spekulerar i varför just då, och varför aldrig i dessa inlägg med mycket relevans för DERAS EGNA FRAMTIDA LIV ? Jag kommer fram till två saker, att det var kort uttalande, samt att det gick att bemöta genom antingen försvarstal över varför de eller andra vänner inte hör av sig, alternativt, läser blogg och kommenterar eller deltar i samhället. Det gick att ifrågasätta mitt uttalande, som om det vore självömkande och offerkofta. Det gick att, som brukligt är, skicka något litet hjärta eller kramande hjärta, som tycke-synn-om. Och det gick att urskulda sig utifrån sina upptagna liv. Och framför allt så slapp man läsa texter längre än två meningar, apropå den nyss nämnda upptagenheten, och kanske tillika ”skitviktigheten”
Nu är det inte så att jag förstår att både jag och andra har på olika vis mycket att klara av, och att det kan kännas övermäktigt. Jag förstår att tiden och orken för en heltidsarbetande förälder till ex, är bristvara, och att min verklighet just på den punkten ser annorlunda ut. Men jag vet oxå att jag genomlevt helveten som en absolut majoritet inte ens kan föreställa sig, och de som har kunnat föreställa sig, är de flesta av dem borta nu. Män som tagit sina liv. Jag tror det är 15 st i min nära omgivning. Så jag ”orkar” egentligen inte heller ta striden. R skrev att ”de” (talandes för alla som inte ”hinner” med sina vänner”, får jag förmoda) ”orkar läsa inlägg och bloggar pga det uppdrivna tempot och stressen i sina liv. ”, för att sedan uppmana folk att bli vän med mig för att jag ”är en fin människa” – Men jag skulle gladeligen skita fullkomligt i om inte en enda människa läste min blogg. OM DE SJÄLVA TOG STRIDEN MOT DEN NYA VÄRLDSMAKTSORDNINGEN. Anledningen till min frustration, är INTE att jag känner mig misslyckat över att jag inte har skaffat med 1534 ”facebookvänner, som jag inte hinner interagera med, och få 100-tals likes. Frustrationen är att NI INTE BRYR ER OM ER EGEN UNDERGÅNG !!!!!!!!!! – ehh … eller era barns undergång som direkt följd på det.
En antydde, som jag uppfattar det som att jag körde slut på mina gamla vänner. Det specificerades så klart inte på vilket sätt jag isf gjorde detta. ”Man får vara försiktig med gamla vänner så de inte blir slutkörda….” sa K. Om så skulle vara fallet att någon bekant eller vän upplever att jag nött ut dem i ren oförsiktighet, så uppmanar jag dem att med omedelbar verkan skydda sig från denna utnötning, genom att de säger upp bekantskapen. Förr i tiden kunde dylikt göras vi brev i affekt, utskällning via telefon, eller ett kallsinnigt brev. Nu för tiden har jag fått för mig satt man plockar bort det nötande från sin vänlista på 1534 FB-vänner, och bantar ner den till bara 1533 vänner. Och huxflux, så nöter jag inte längre på er genom att hoppas på eventuell kontakt i verkliga livet, eller deltagande i tankar och ord… eller som vi kallades det förut: ”Umgås” eller ”ge varandra tid”
Att vara en vän, är ett val. Det kostar prioritering. antingen tycker man om någon, och bryr sig om någon, eller så gör man det inte. Bägge är helt okej. Det finns många sätt att visa det, men det med högst karat är att ge av sin tid.
Mitt Povel-Ramel.citat, var för övrigt för den delen inte i första hand en beklagan över att folk inte brydde sig om mig,. Det jag mest efterlyser i frustration, är att folk åtminstone kunde reagera över att vi låter våra själar krympa, vår frihet tas ifrån oss, och sakta i passivitet låter oss tas med i en global diktatur. DÄRI ligger den största ensamheten för mig nu. Så om ni gör detta, och inte har läst en enda stavelse i min blogg, eller gillar en enda jävla bild med hjärtan, så kommer ni göra mig till en lycklig man. Om ni på något vis engagerar er i era barns framtid FÖR BÖVELEN !!!!
Men jag hyser inga större förhoppningar om det. Jag fortsätter iaf hur som helst strida som själens krigare, om inte annat för ERA barns och ERA barnbarns skull, då ni inte gör det. Nu går jag och umgås med Astrid lite igen, Nu 1942 i Januari, Moskva är nästan intaget av Tyskland, men där tar det stopp.