…
Det är så klart upplagt för missförstånd, när man lägger upp en fåordig ”facebook-skylt” och uttrycker sina känslor. Men o andra sidan är det få som verkar bemöda sig eller ta sig tiden att läsa de längre berättelserna eller för all del, höra dem under ett fysisk och verbalt möte. Jag tror det har gått så långt att folk i sina sinnen inte skiljer på ett fysiskt möte, eller en smiley, ett hjärta och Colombianska flaggan på Facebook. Jag tror det har gått så långt att människor föredrar det distanserade digitala, och censurerade sociala plattformarna före möte i verkliga livet.
Och vidare, om man mot förmodan skulle få till ett fysiskt verbalt möte, är chansen ganska liten att man träffar den verklige personen. Istället möter man ofta en stereotyp, av någon form, något läger. Som han H, som normalt inte brukar titta in på caféet, men stannade till och pratade med macho-gubbarna, och hävde ur sig floskler, bara ett skal, utan innehåll. En på ytan ”hård” ”cool” snubbe… och inunder ett litet skrämt barn, och för att upprätthålla sin image och försvar går all hans vakna energi åt… och under dagen ”trampar han snett” vartannat steg. Det är bara EN av alla programmerade stereotyper. Den feministiska stereotypen är en annan. Vissa stereotyper går in i varann. Som den Kliché-artade, egenutnämnde working-class-hero-sprätten t ex. Den sortens ”jag-arbetar-nu-minsann-och-är-därför-bättre-än-de-som-inte-arbetar-sprätt” , finns inom alla samhällsklasser och stereotyper. – och deras, ”Jag arbetar ju iaf” göls ofta av ett drygt smile och ett hö-hö-hö-skrockande.
Det är så klart upplagt för missförstånd, när man skriver: ”Jag måste skaffa nya vänner, för de gamla har tagit slut”. Nu har jag iofs skrivit spaltmeter om mina tankar och känslor kring livet, världen och mina medmänniskor och motmänniskor. Men då är det väl förmodar jag ”för mycket information”? Jag uttryckte en känsla inom mig, baserat på hur det faktiskt i någon mån ligger till. En del i det är kvantiteten fysiska möten med medmänniskor, och IRL-vänner. En annan del är kanske inte enkom under temat vänner, men inkluderar ändå det… den om svek, baktalande, rykten, viljan att trycka ner och förskjuta människor baserat på ”vad man hört”. Och ytterligare en del, handlar om vilka människor är, hur de beter sig mot andra människor. Många gånger i en inbillad rättfärdighet, som gör att de behandlar sin omgivning sämre än de som de inte anser vara ”hårt arbetande, rättfärdiga, regnbågsfärgade, lydiga medborgare”.
En gång i tiden då jag såg politiken i rött och blått, eftersom det var vad jag blivit programmerad till, så ställde jag en ändock relevant fråga. Om tex en moderat anser att jag som sjukskriven, inte ska ha rätt till den knapra ersättning jag får för att hanka mig fram, ska jag då respektera dennes åsikt? Ska jag då respektera och behandla den människan som ”min nästa”? – I mitt sinne, har tanken kring ordet ”respekt” kommit att handla om att den måste vara ömsesidig, annars är det inte respekt, lite som kärlek nästan…. har jag hört… vad vet jag om kärlek?
Har iallafall hört talas om den.
För mig handlar inte vänskap om vem som står på min Facebook-lista för vänner. För mig handlar det om några detaljer som är både storartat, och egentligen väldigt enkelt att åstadkomma, om man vill ha vänner, om man vill vara en vän. Det handlar inte bara om kvantitet, antalet gånger man hör av sig, och träffas, även om det så klart är en faktor, eftersom om man inte har kontakt alls, inte tänker på sin vän, inte bryr sig om sin vän, kanske det inte är en vän… kanske man inte är en vän. Men framförallt handlar det enligt mig om med vilka ögon man ser på sin vän. Om det är en varm blick som speglas i ögonen när man tittar på sin vän. Om man respekterar sin vän… och inte minst om man VILL träffa sin vän, VILL höra av sig till sin vän, blir GLAD när ens vän hör av sig.
Allt för många gånger för att jag ska känna mig harmonisk kring det, har människor som kallat sig mina vänner, bara varit så länge de haft någon nytta av mig, så länge man kunnat dra fördel av mina tjänster, alternativt, så länge man konstant varit glad och obekymrad. Man brukar säga att i kris, märker man vilka som är ens vänner. Och det ligger något i det. Men då inte enkom i en av vännernas kris, utan även när en krissituation på nationell eller global nivå uppstår eller SKAPAS.
Den så kallade pandemin, och konsekvenserna av folks beteende samt den fortsatta skrämselpropagandan är ett tragiskt exempel på just detta. Att gå på illasinnade rykten, och agera och bedöma sina medmänniskor utifrån det är ett annat skrämmande exempel. Så som jag nämnde om exemplet om den tänkte moderaten här ovan, vad gäller respekt, kan man applicera på vad som hände i när-relationer, vänskaper och i det lokala samhället i övrigt. Precis som man kan och kunde, när den förra stora propaganda-krisen #metoo SKAPADES, med alla dess manliga offer som fick sina liv förstörda. Så frågan man då kan ställa, är: ska jag respektera en person som tycker att jag inte ska få vård? Ska jag respektera människor som utesluter mig ifrån en förening? Ska jag förlåta och gå vidare?
Ska jag respektera människor som ser ner på mig utifrån mitt kön?
På frågan om förlåta och gå vidare, kan jag gärna förtydliga mig, för er fåtal som vågat, orkat eller tagit sig tid att läsa så här långt. Mannen som i affekt, till synes utan orsak bad mig att dra åt helvete med tillägget ”kukhuvve”, skulle jag på ett ögonblick vara redo att förlåta, överse…. faktum är att jag gjorde det nästan i samma ögonblick som det var över. Han och andra sidan har inte förlåtit mig för att jag tog på hans glasnalle på dragkedjan. Men det ligger ju hos honom. Detta är för mig bara en lustig anekdot, och det är mänskligt att brusa upp. Och det är frivilligt vilka man vill tycka om och tycka illa om. Det är frivilligt om man vill vara långsur, eller om man behöver hålla ett längre avstånd till energitjuvar, eller ibland t o m för sin egen mentala överlevnad och välmående bryta helt med människor. Jag har inget problem med att det sker, oavsett om andra gör det mot mig, eller om jag gör det mot andra. För mig är det senare sällsynt. Kan röra sig om ett tio-tal i hela mitt liv.
Men när det inte längre handlar om att man brusar upp, inte för stunden alltid förmår vara så snäll som man vill, när man trampar på ömma tår… utan istället om vad man faktiskt säger, och inte tar tillbaka det, och är redo att göra om det nästa gång… då är det något annat som jag ser det. Om någon enda person på bouleföreningen sagt. ”Tomas, det blev väldigt fel det där när du som enda medlem inte fick spela” med det underförstådda att de inte skulle göra om det i en liknande situation i framtiden. Ja då ligger läget i ett helt annat läge. Eller om någon som ansåg att jag inte skulle få vård, kom och sa, eller på annat vis yttrade att man sa så för att man var skrämd till vettet av den propaganda stat, myndigheter, företag och WHO sysslade med, och fortfarande sysslar med… ja då blir det något annat. Under förutsättning att man ändå har för avsikt att INTE upprepa det vid nästa tillfälle de planerar att skrämma vettet ur oss och införa allt mer totalitära lagar … som faktiskt sker nu, utan några större protester från folken i världen.
Det skulle inte ens behöva vara nåt högtravande fråga om officiell eller inofficiell förlåtelse, utan bara en markering om att det blev fel, det var fel… och att det ska inte ske igen. Men det har inte skett… och jag tvivlar på att det kommer ske.
Nåt alldeles fantastiskt hände faktiskt igår, när G-B ringde upp, och haft dåligt samvete över om hon varit för hård i sitt tonfall gentemot mig. Så var inte min upplevelse, jag hade inte uppfattat det så. Men jag sade till henne, att det var väldigt fint av henne att ringa upp och kolla upp ifall det landat så, och att det hedrade henne. Och att vi skulle fortsätta vara vassa och kärleksfulla framöver i våra ytliga möten,och så kan man säga till …om det blir fel, eller om man själv känner man gör fel.
Och där nuddar jag vid ytterligare en aspekt kring vänskap, och hur jag ser på vad som är en god vän. alla kan göra misstag, alla kan såra, alla kan bli sårade. Men människor som har FÖRMÅGAN att ringa upp och kolla läget, be om ursäkt … de har något speciellt… en grundförutsättning för att vara en vän. Jag tycker mig ha den förmågan i någon utsträckning… ibland. Som när E hade haft en dålig dag, stressad och absolut ingen kraft över, och jag skämtade, utan att vara elakt, men det brast för henne, på offentlig plats. Jag gick sedan upp efter och satte mig med henne, pratade lite, frågade hur det var… och satt stundom bara med henne tyst. Det är oxå ett alternativ.
Sen finns det troligtvis tillfällen då jag inte vet om att folk blivit sårade… det är mänskligt oxå. Men man kan ju åtminstone försöka vara en vän, en god medmänniska … man kan ju åtminstone försöka … och man kan ju faktiskt försöka ta sig tid, till andra..inte alla så klart. Det går ju inte. men åtminstone till de man tycker om, och vill vara en vän till.