…
Det är en förtrollande vacker, sagolik värld som vi förstör. Här finns undantagen som gör mänskligheten mänsklig i någon mån. Här finns hjältarna som tystas och fängslas, mördas och trampas på, för att vi ska få vår frihet. Och vi vänder dem ryggen, och verkar inte ens skämmas. Faktum är att vi försöker få de som stöttar dessa hjältar att skämmas, de som vågar göra sin röst hörd, och stå rakryggad när stormen kommer.
Här i denna vackra värld finns textrader som:
”Det finns en doft som aldrig kommer försvinna ur mitt minne. En obeskrivlig doft av sommar, inte precis välluktande men så specifik som vore alla mina sommarlov koncentrerade i denna enda essens. Den slog emot mig och andra passagerare på ångfartyget Tessin vid Klarakajen den dag i början av Juni då vi brukade flytta ut till ön. Jag ser Riddarholmsfjärden glittra i solen för en lätt västan. hör måsarna skria och flaggdukar och vimplar klatscha i vinden, medan hela stan tycks tindra uppspelt och leende under molnen” (Ur boken Fyra årstider av Gunnar Brusewitz)
Det är även en brutal värld, i vilken vi passivt bidrar till våldet, förtrycket genom tystnad och feghet. Onämnbara handlingar begås varje dag världen över, mitt uppi det paradis Brusewitz så målande drar min själ in i ljuset. Här finns horder av människor som fogar sig i förtrycket som drabbar andra, om de själva kommer undan med fråntagen frihet i mindre omfattning. Här finns de som säljer ut sin bästa vän under ett mediedrev. Här finns de som agerar ”fångvakter” och PR-agenter åt den korrupta makten, när den påtvingar oss restriktioner, begränsningar, obeprövade vacciner, i världens mest omfattande medicinska experiment, på människor, och inte labbråttor.
I en sådan värld, behöver en rätt så hårt ansatt medborgare finna tröst ibland, finna hopp, någonting att tro på, någon att tro på, utöver mitt hjärta och mina rättesnören. När det inte finns i en familj, eller släkt. Jag tar till musik, texter så som Björn Ulveus, och röster som Agneta Fältskog i Chiquitita:
”Chiquitita, you and I know – How the heartaches come and they go and the scars they’re leaving
You’ll be dancing once again and the pain will end – You will have no time for grieving
Chiquitita, you and I cry – But the sun is still in the sky and shining above you
Let me hear you sing once more like you did before – Sing a new song, Chiquitita
Try once more like you did before – Sing a new song, Chiquitita”
Jag ser, om och om igen dem delvis svenska dokumentärfilmen om Rodriguez ”Searching for sugar man” – och blir ”kär” i hela familjen, och deras inställning till människor, och pengar. Och låtarna har texter så som av en profet, en vis man, som inte blir profet i sin egen hemstad, i sin egen tid. Jag söker tröst i Astrid Lindgrens stämma och ord. Jag finner visdom i Tage Danielssons klokhet…. när mörkret försöker ta mig. Men framförallt står jag rakt upp, med okrökt ryggrad, med ocensurerat hjärta, icke utstuderad provokativ uppriktighet och möter lögnerna, demokratiavvecklingen… möter de som bidrar till tystnadskultur och mänskligheten i en mental fångenskap.
Ja e inte död än!
Den sjätte Aug 1943 skriver Astrid Lindgren i sin krigsdagbok: ”Hatet tar inte slut, samma dag som freden kommer. De som har fått sina anförvanter ihjälpinade i tyska koncentrationslägren glömmer ingenting, bara för att det blir fred”
De raderna känner min själ igen, trots att mina ögon aldrig tidigare läst dem. Den känner igen dem i efterspelet, tystnadskulturen kring människor inhumana gruppagerande under den planerade pandemin. Alla som skreko sina halsar hesa om ”mormorsmördare”, ”konspirationsteoretiker”, ”foliehattar”, ”osolidariska antivaxxare”, är nu tysta… tysta,… tysta … i väntan på nästa order uppifrån…
… vad skrev hon nu igen Astrid … om freden och tiden efter