…
Lönnlöven, har börjat falla vid lönnen vid sophuset. De är än så länge mörkt vinröda, och inte spektakulärt gul-röd-gröna. I det Lundiska köket kokas det i huvudsak soppor, och fryses in. Men så mycket jag öht klarar av att ta rätt på, torka, frysa in och äta direkt, försöker jag ta rätt på, utifrån ork. Just nu lurar jag på om jag ska ta rätt på nypon., torka, göra te, till omväxling från kamomill jag sådde, och skördade på lotterna och tog rätt på o torkade.
Livet går vidare, än så länge.
Vem vet om jag har tak över huvudet nästa år, mat och hälsan i behåll? Ingen! Just nu har jag det, och är tacksam för det. Jag tar inget för givet, varken vad gäller världen omkring, landet eller vänner och bekanta. Jag har nyligt sett hur lätt en majoritet kan vända folk ryggen, och till och med ange andra. Bara utifrån en given order av makthavare. Jag har fått lära mig genom ett brutalt uppvaknande, att vi inte är mer än något enstaka steg från en total diktatur, fast de flesta inte märker av någonting just nu. Och då kommer människor offras. Inge kul alls, men ett troligt scenario, med tanke på att genom hela mänsklighetens historia har det skett. Och civilisationer har fallit.
Jag får se vad jag gör då. Jag har inte möjlighet att ändra någon enda människa i min omgivning ens, och än mindre då många människor. Endast om vi blir många, har vi chans att förändra. Men för att det ska ske, måste folk vilja förändra… och det är vi inte i närheten av ens….ännu. Folk kommer aldrig vilja förändra nåt förrän allt tagits ifrån dem… och då blir det svårare att ta tillbaks. Jag har inte någon möjlighet att ÄNDRA någon enda människa, men jag har en liten möjlighet att påverka andra människor, genom öppet tänkande, ifrågasättande, och genom hur jag lever och lär.
Nu faller löv. Det lär dröja innan snön faller, men då är den välkommen. Jag förmodar att flyttfåglar börjat röra på sig. Det är väl olika det där för olika arter. Jag hoppas att jag slipper bli en ”flyttfågel”. är gärna en ”stannfågel” om det går. Jag har suttit och klinkat på låten ”1939”, på piano. Avancerade ackord. Krävs träning. Men vacker, sentimental. ”Vår tid är en tid för hjältar” sjöngs. Vår tids hjältar är fängslade i Storbritannien, blir tystade i Brittiska politiken, tystas av media. Vår tids hjältar är för de flesta ännu anonyma, för att de flesta hjälper makten att hålla dem anonyma och marginaliserade. Nu faller löv, och det ärt vackert, men orosmoln finns på mänsklighetens himmel, men de flesta vänder bort blicken, och låtas som de inte finns. Men jag har i processen lärt mig ta ett G13 ackord på piano.
Jag har kvar vänner och bekanta., jag har på ingen enda punkt distanserat mig från dem. Men många känns distanserade från mig, för att deras tankar är stulna av anonyma makthavare som håller på att förändra världen, och de som lever i den. Inför öppna ridåer, men ändå fördolt samtidigt. Som sagt, inte förrän allt tagits ifrån dig, kommer du vakna… när du är utan allt du nu tar för givet. men framförallt och värst, när du är utan själ, utan ett eget ”jag”.
Vad kan jag göra, utöver det jag redan gör? Gör jag nog? Kanske inte, men jag gör vad jag förmår. Gör du det?
Jag undrar. Jag fick tidningen i slutet av förra veckan, och det står så mycket intressant i den, att först nu har jag läst det jag vill i huvudtidningen, men nu påbörjar jag Kultursidorna. En tidning där man inte hinner med att läsa det man vill innan nästa nummer, är ett lyckat abonnemang. Fanns t ex att läsa om hur man historiskt använt en viss typ av fluglarver för att rengöra sår. Och nu när överanvändandet av antibiotika resulterar i resistenta bakterier, så aktualiseras den urgamla kunskapen om fluglarver, som äter upp enkom den döda vävnaden i ett sår, och därför gör rent. Ett problem för vetenskapen och läkemedelsindustrin med den kunskapen är att de få¨r svårt att kapitalisera på den, bli rikare och förtrycka, utnyttja och göra folk sjukare.
De fallna löven är slutet på prunkande, grön växtlighet och överflöd. Det är vackert att beskåda, när växtligheten går i träda. Dem dör inte, den går i vila, och vi går i vila till hösten. Tid för eftertanke och nödvändig inåtvändhet. Stanna upp, pausa, andas ut… och känna… hinna med att känna, och vara. Jag tycker om hösten, även när den bringar vemod. Såg två stor-skrake-honor härom dagen. De är flyttfåglar, åtminstone på våra breddgrader. Jag undrar hur maskarna i jorden, min medhjälpare i trädgården övervintrar. Att de kryper djupare antar jag, men går de i dvala? Tål att läsas på. Ju mer jag odlat, läst om både odling, växter, insekter, fåglar och människor o andra däggdjur, ju större respekt får jag för hur naturen ordnat det. Och ju större blir kritiken till hur människa gör allt för att rubba den balansen, som sedan till slut drabbar även oss. Varje lite insekt, och varje lite växt, har sin plats i faunan och floran. Och varje gång jag ser en för mig okänd art, funderar jag kring dess uppgift. Troligtvis har maskrosor, kvickrot fästingar, Skarv, myggor, flugor allihop en liten viktig del i helheten. De är illa omtyckta av människor av girighets-skäl.
Nu faller löv, och det är precis som det ska vara.