…
I ögonen kändes det som det var dags att hoppa direkt i säng efter bion, men så tittade jag på klockan, och den hade inte slagit halv tio än. Rolf Norlén och jag satt ensamma i den lilla salongen på Saga Bio i Sollefteå, först höll jag på att gå in på ”Mamma Mu hittar hem igen”, i första salongen. Den hade nog varit nog så bra. Sen gick vi in i fel salong igen, nån skräckfilm. Det var lite väl mycket unga tjejer i salongen. Det och det faktum att Rolf som beställt biljetterna, och tog platser längst bak insåg att det var för många rader där, och att två skräckälskande 14is-typ-tjejer satt på ”våra platser”.
Men det var en intensiv dag för mig, vars liv det inte är så extravagant allt som oftast. Gud ske pris att inte alla dagar är så intensiva. Men idag var det ändå bra. Sprätte iväg på café o läste färdigt Lena Kallenberg, vars bägge böcker jag läst, varit utan slut i slutet av böckerna. Kändes som att de slutade mitt i en berättelse… och det var nog tanken, en bok har ett slut, men berättelser fortsätter och fortsätter och fortsätter.
Jag kom ihåg att inte glömma Per-Åke och musik idag. Enochenhalv timme, med blandat resultat. Lite trött redan då, svårt att koncentrera mig. Och lika för P-Å tror jag. Tvättid. Ingen stal tid av mig, eller lämnade tvätt i maskinerna eller torkrummet in på min tid. Men givetvis var torktumlefiltret fullt med damm. Men det är nästan ändå en vinstlott. Mellan en tömning var jag ner och klippte ner solrosorna som blivit bruna o fula. Gjorde i ordning krubb, sen iväg på bio, Denzel Washington. Sandaler och shorts tyckte jag var lämpligt, när man ska sitta inne. Sprang på lille skrutt på gågatan, Åsas vildvuxna och tok-söta hund. Ja Åsa var förresten i andra änden av kopplet.
Filmen spelades in i Atrani, söder om Neapel/Napoli, en fantastiskt vacker stad, vackert filmat i vackra miljöer med genuint Italienskt småstadsliv. Brutala våldsscener, som egentligen inte är i min smak, blandades med det vackra filmfotot. Dakota Fanning, som var barnskådespelare i i många filmer, bland annat i Man on fire, med just Denzel, hade en huvudroll. Den man skulle bli kär i, i den här filmen var servitrisen/dottern , i den varma familjen Aminah (Gaia Scodellaro), och det blev jag… så klart. En klassisk Hollywood action, kamp mellan det goda och det onda. Denzel är så klar god… eller ? CIA är så klart de goda ? Ja i den här filmen presenterades de som de goda. Att den Italienska Maffian är de onda, är väl varken förvånande eller missvisande.
På det stora hela är det ett citat jag ändå kommer att minnas från den här filmen, resten kan jag nog glömma, utöver det vackra filmfotot. När hjälten, skjuten i magen blir omhändertagen av en godhjärtad gammal läkare, frågar läkaren om han räddat en ond eller en god människa… hjälten svarar ”Jag vet inte”. Senare i filmen frågade hjälten varför han tog hand om honom, och läkaren erinrade honom om frågan han fick… och sa sedan:
– Endast goda människor svarar så
Jag skulle så klar vilja gå in på all dubbelmoral. Hur alla filmer på ett vis blir missvisande propaganda, även när de är tänkta som underhållning. Bara en sån sak som att CIA framställs som de goda… jag menar … nä… inte … faktiskt. Vad är skillnaden mellan Maffian och CIA, kan man fråga sig ? Den ena av dem har staten bakom sig. Det är samma semantik som när kurder som vill bli självständiga kallas terrorister, medan stater som begår övergrepp, ”står för lag och ordning”. Har ni glömt Assange? Jag har inte glömt – Utan människor som Assange är vi förlorade… utan dem är det världens despoter som vinner… när ingen längre vågar granska deras brott mot mänskligheten, alldeles oavsett om de är Kinesiska, Amerikanska, Ryska, Turkiska eller Svenska.
Endast goda människor svarar att de inte vet… om de är onda eller goda.
Men det finns alltid flera lager att fundera kring, även med en vanlig simpel actionfilm. Jag tänker t ex på den naiva trygghetsönskan i en som får en att vilja se den här typen av filmer, där hjälten kommer in och räddar dagen. Det är ett självbedrägeri av stora mått, på flera sätt. För det vi längtar efter är en stark man, som är god rakt in i hjärtat trots att han bestialiskt dödar de onda mördarna. Läs en gång till, han DÖDAR mördarna. Men egentligen skulle det kanske stå att han mördar de andra onda mördarna? För finns det verkligen goda mördare ? Eller är man inte mördare om man mördar onda mördare? Och vidare vad gör det med psyket på en person som mördar, även om det skulle vara ”onda mördare” han mördar? – Och framför allt, än en gång, längtan efter en stark person, en autoritär som går utanför lagen, som utan pardon bara dödar de onda … ÄR FÖDSELN FÖR NY ONDSKA, eftersom vi ger en mördare obegränsad makt om vi ropar efter ”starka ledare”.
Problemet med att önska ”starka ledare” är att vår önska inte bara kan slå in, utan dessvärre kommer slå in, och så börjar ondskan om igen. Vi måste vara starka själva, vi måste flytta ut ondskan i text och ord i ljuset, genom att utnyttja VERKLIG yttrandefrihet, så att de likt troll i sagorna förstenas, eftersom ondska inte överlever ljus, eftersom ondska inte överlever transparens för de stora massorna, öppenhet och lljus.
Denzel Washingtons rollfigur, är en saga, en farlig myt, som kan få oss att längta efter ”starka män” – och när vi får dem, önskar vi att en annan stark man tar bort den starke mannen… osv osv