…
Jag sitter här på morgonkvisten och vredgas inombords. Jag borde inte göra det, inte över dylika saker. Jag borde ju veta att människor förändras väldigt sällan… åtminstone inte till det bättre. De gör det bara om de på något vis känner att den förändringen till det bättre gagnar dem på något vis. Och vad är då orsaken till att jag ofta faller i den gropen? Jo för att jag t ex tänker att om jag lovat någon något. så vill jag prioritera det, även om det känns motig, och jag kanske hade nåt jag genom en ingivelse känner skulle vara skojigare….. på gång. Och iom att jag gör det, tror jag det ofrivilligt infinner sig en förväntan att andra människor kanske skulle kunna tänka sig att visa den respekten tillbaks… det är dumt att inbilla sig. Mycket dumt.
Nå väl… inte ens morgonkaffet räddar upp! – men ner i strupen ska det!
Får helt enkelt ignorera, eller jobba på att ignorera, o gå vidare. Hade det varit moster som varit arg, hade hon troligtvis gått ner i källarutrymmet, tagit av sig ena träskon, av materialet trä, och kastat i väggen! Jag har inte den möjligheten, få hitta på nåt annat vis att kanalisera. Detta är ETT.