…
Under allt du ser och hör om mig, finns en människa, en man, och en liten pojke så klart. Det är knappast unikt, men jag är unik. Unik och likadan på samma gång. Mannen och pojken är ett, varje ålder jag levt, är en del av mig. bakom alla kloka tankar, och all kamp genom ord, finns ett hjärta, en själ… som inte många ser…
Inte för att jag egentligen döljer den, utan för att så många … inte ser…
Jag önskar jag fick utrymme att vara den personen lite mer, jag önskar lite fler, eller åtminstone någon såg. Jag hoppas… jag hoppas på det jag inte tror på. Jag är trött på att ständigt vara på min vakt. Jag tror på kärlek, men tvivlar på kärleken. Men det är också det enda jag saknar i mitt liv… Men jag söker inte, jag släpper nog inte in vem som helst, hur som helst… been there done that. Sex, är en del av min biologi, som för alla icke transhumanistiska människor… Men … det har aldrig någonsin gett mig en känsla av glädje, eller nåt positivt… alltid känt mig utnyttjad… och det har så klart sin förklaring…
Det värker till i hjärtat ibland. När jag ser M, med sin stora familj. När jag ser en öm scen mellan förälder och barn, på film. Återföringar mellan barn och förälder resulterar i Niagarafallen i mina ögon, och desperat hulkande, och det har så klart sin förklaring…
På dagarna, ner på lotterna är det sommar ännu. Men på kvällarna när mörkret lägger sig är det höst… i mitt bröst. En återkommande snyftfilm, är Sömnlös i Seattle. En annan, Love Actually… ser inte ofta på sånt, men ibland behöver jag gråta ut, och då är dessa två filmer vanligast. Slutscenen mellan Collin Firth och Lucia Moniz, där han åker till Portugal och friar till henne på hennes restaurang … ja .. den..
Man måste drömma .. även om det ter sig osannolikt, eller till och med omöjligt… Det är nog omöjligt… för mig. men kanske ännu större anledning då … att drömma .. om kärlek….en.
Det blir nog snyftfilm ikväll… kanske t o m animerade filmen ”Upp”… oxå gråtbar… i början iaf