…
Det är lätt att driva iväg, glömma vad man egentligen känner, vad jag egentligen känner och tänker inuti, innerst inne. Till och med när det går sakta, känns det dom allt går väldigt fort. Så fort att man inte riktigt hinner med sig själv.
Nånstans inuti i mig, känner jag så klart sorg. Den är inte uppe vid ytan nu. Just nu kan jag inte säga vad källan till den sorgen kommer ifrån. Ensam, är en del av det hela. Men på vilket sätt? Kanske flera sätt? Ensam i hemligheter och skam? Ja kanske. Ensam utifrån perspektivet om att jag upplever så många som zombies, robotar, när man ifrågasätter saker? Ja definitivt!! Det senast nämnda var/är en av de mest skrämmande upplevelserna i mitt liv. Ensam utifrån familj som aldrig funnits? Definitivt ! Ensam utifrån att inte ha nån egen familj? Ja troligtvis.
Så klart, eftersom jag är människa, och lever ensam, kommer om än mycket sällsynt, frågan om meningen med allt det här upp. Meningen med livet. Detta problem skulle kunna definieras som en välfärdsåkomma. Och så är det nog. Vi blir allt mer ensamma vi rika människor.
På ett bakvänt vis, saknar jag ibland det förflutna… trots att jag vet att det var mycket mörker och elände då. Betydligt mer än nu egentligen. Om man bortser från världsbilden. Så det jag saknar kanske är/var en falsk trygghet? Att allt var lättare att förstå? Troligtvis för att väldigt mycket av det jag trott på och blivit lärd, är/var en lögn… i det stora sammanhanget.
Jag känner mig inte nära någon människa. Det är inte konstigt. Jag litar ju inte på folk längre…. inte efter vad som skedde senaste åren i Sverige och världen. Och egentligen fanns grunden till det långt, långt tidigare. Inte konstigt alls att jag inte litar på människor- men ensamt.
Så vad längtar jag efter? Jag tror harmoni faktiskt. Att bli bekräftad så klart, eftersom jag är människa. Och kanske kärlek? Om jag vet vad det är? Sex. åtrå, är i vägen för kärleken för mig, kan jag tänka. Det har bara lett till ångest förut. Och vem vill ha ångest? För egen del, tyckte jag inte att det var nån hit direkt. Men ska jag vara ensam resten av livet då? Ja kanske – jag vet inte.
Jag som är så väldigt klok, vet så väldigt lite. Ibland tänker jag nostalgiskt tillbaka på vår sommarstuga i Stordegersjön. Men drömmen är så klart en illusion. Det fanns ju dåliga minnen även där, såväl som glada. Hjärnan letar trygghet/harmoni, och tenderar ”välja bort” dåliga minnen, i det nostalgiska sökandet. Medvetet lura sig själv, ljuga för sig själv. En gammal invand överlevnadsteknik kan jag tro, som vid överkonsumtion, skapar sorg? Det närmaste harmoni jag känner, är trädgårdsarbetet, och långa cykelturer. Har bara blivit två långa turer i år. Ork, väder och andra ursäkter.
Jag oroar mig. Oroar mig över svek. Över svek som får tuffa konsekvenser för mig. FÖR tuffa konsekvenser?
Jag undrar om någon, någonsin har älskat mig? Alltså… jag skriver inte detta ur något tycke-synd-om-persektiv, och avböjer med emfas, all form av överseende, sympati som ställer sympatisören ÖVER mig i rang, och defakto ser ner på mig. Sånt behövs inte, klarar mig utan det. Nej, det är en ärlig undran. Hur många har älskat mig? Har någon gjort det? Det finns de som varit ”intresserade”, kåta på mig. Kanske till och med kära i mig… men har någon älskat mig? Beror ju så klart på vad man lägger i ordet ”älska” – Har jag älskat någon?
Ibland är man förälskad i förälskelsen, för att man så gärna vill. Kär i kärleken och inte i personen. Man kan lätt lura sig själv. Och det är nog så det ofta varit för mig. Och för väldigt, väldigt många. Jag har känt passion. Några kvinnor har fått hjärtat att slå frivolter. Tappat fattningen. Men har jag älskat någon? – Inte helt säker på det.