…
Jag stortrivs egentligen med att bo i Sollefteå, trots att det finns ondsinta skvallertackor här. Det gör det på alla mindre orter. Jag trivs egentligen väldigt, väldigt bra på Djupön, Guldkusten, även om det i Svärjevänners och överklass ses ner på bostadsområdet, troligtvis mest pga att det bor mycket invandrare här. Jag tycker det är kul med invandrare, och gillar att vi har invandring. Däremot tycker jag det är trist med rika kommuners sociala dumpning, oavsett vilken nationalitet det är på de som inte är önskvärda i de rikare kommunerna. Och det är trist att det knappt finns några svenska barn på gårdarna här utanför. För några år sedan gladdes jag åt när svenska små barn, och utländska små barn, lekte obehindrat med varann, och inte såg hudfärg, utan istället såg en lekkamrat. Segregation kallas det, och det är en medveten politik, både från häger och socialdemokratin nu för tiden.
Det är lite tröttsamt just nu, fysiskt och psykiskt. men jag försöker hålla huvudet högt, och aldrig ge upp, aldrig ge avkall på mina synpunkter kring medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet… fast jag får nästan inget gehör för det. Det förvånar mig… men kanske inte borde förvåna mig. Jag känner inte igen mig i den här världen längre. Hur mycket det beror på att jag ser klarare, eller hur mycket det beror på att världen förändras, kan jag inte säga. Så mycket propaganda, kommersiell, statlig, globalistisk, feministisk, regnbågistisk och annat. Jag blir trött i skallen, trött på tystnaden ovch likgiltigheten från människor. Det nöter ner min själ och mitt hjärta.
Motgångar i odlandet blir tunga, när jag ligger på gränsen för vad jag orkar. Inga stora marginaler i personliga ekonomin heller. Delvis självförvållat, delvis dyra matpriser. Har inte hunnit med, orkat cykla långturer nåt än. För trött. Delvis pga allergi. Har kommit igång med Bokashi. Är nöjd med första jorden jag fick när jag blanda bokashi i en solkompost med jord. Finland är dubbelbesegrat i Mello och hockey, och ingen Acnelösning behövs. ´Bästa bokinköpet var Runåbergs fröer, som en odlingsbibel, som går igenom hur man tar egna fröer oxå.
Men jag är nog lite ledsen också ibland. Som nu. Mest för att världen omkring känns så främmande, människorna så likgiltiga inför hur världen återigen blir totalitär, fast denna gång inte genom nationalism, utan genom globalism. Allt inhumant beteende. Varför lever jag ? Jag har ju mina tankar och min tro. Jag menar på att utan motstånd, förlorar livet sin mening. Och motstånd, fysiskt, motion, själslig träning… det klarar jag rätt bra. Men inte kärlek och tillit. Det fungerar inte alls för mig, på gott och ont.
Imorrn ska jag inte gå på så hårt med odlingen. men det har jag sagt i en vecklas tid nu, och det blev rätt hårt ändå. Jag är lite ledsen. Men det är inte konstigt.. det är mänskligt. Det är nog mänskligt att längta efter kärlek oxå. Och det skulle kunna betraktas som mänskligt att sträva efter yttranfdefrihet, och medmänsklighet, samt motarbeta tystnadskultur och propaganda. Och det är mänskligt att sova… så nu ska jag lägga mig