…
Jag gjorde en domestic hjälteinsats igår. Trots modfälldhet och lite sånt, gjorde jag en mastodont-röjning i källare och i lägenhet, så jag kan röra mig., och hitta saker. Och jag hittade måååånga saker. Men inte de batterier jag köpte åt Ulf, som han behöver. Stängde ute världen igår – Tittut!!! är alla idioter borta nu? Nä lika många kvar, och förökar sig snabbare än Omikron, men till skillnad från Omikron, är de livsfarliga.
Hittade ett benstativ i källaren, som var till skrivbordet jag gjorde för ca 30 år sedan. En hyllskiva från en möbel grannar kastat utanför sopnedkastet, och hux flux hade jag ett ställe till att ställa plantkrukor på.
Jag pratade med ett Lejon igår, från Jämtland. och under samtalet konstaterade jag att jag banne mig ska ha medalj för hur jag så utfryst, så ignorerad, så canceled, så skuldbelagd, kommit ut som en starkare människa, i en omgivning nästan helt utan en transparent diskussion kring ämnet som håller på att leda världen in i en global diktatur. Lejonet har varit en av de få som jag åtminstone telefonledes ibland kunnat prata om alla inskränkningar i demokratin som sker världen över, och folket beter sig som de träffat en spetälsk eller pestsmittad, om denne ens tar upp ämnet… ens som en bistats i en annan diskussion – Varför ?
Snubblade förbi en annan rebells högst relevanta frågeställningar i en hypnotiserad värld. Roland Paulsen som sa:
Att allt fler arbeten är meningslösa och att vi istället borde ägna oss åt anarkistisk gymnastik
En hyfsad espresso på morgonen… espressofiltret håller inte helt tätt dock. Längtar efter riktig espressomaskin. men har spenderat mycket pengar ett tag nu.
Igår såg jag ett program, som på riktigt gjorde mig avundsjuk. Jag brukar sällan eller aldrig bli det. Och aldrig pga av inkomst och titlar. ”Där ingen skulle tro att någon kunde bo”
Med gammaldags metoder och med avsikt att i möjligaste mån vara självförsörjande driver Yvonne och Ole Jacob Christensen det lilla lantbruket Vikabråten i Vestre Slidre. Men tonårige sonen Olaf tycker föräldrarnas livsstil är slitsam.
Så som jag skulle vilja leva, i stort, mångt och mycket, nära självförsörjning. Slit som resulterar i livets nödvändigheter. Slit som ger direkt resultat, där inte målet är att hela tiden skaffa sig mer låtsaspengar utan värde, eller mer tillgångar. RIKTIG AVUNDSJUK.
Största orsaken till att detta inte går för mig, är paradoxalt nog brist på pengar för att kunna köpa en gård och de redskap som behövs.- jag lider iofs av grav kunskap i att driva en gård… men det är ett mindre problem för den som är villig i kroppen, ovch öppen i sinnet.
Känner mig lite rosslig i halsen idag, tillräckligt för att måsta ställa in sång och spelning med kamrater. Men inte tillräckligt för att lägga mig ner och dö. Så jag funderar på att gå ut på stan och smitta ner världen, så att alla får covid och dör. Ska bara försöka slipa på en fejkad torrhosta först, för att verka trovärdig. Det här kan vara de sista rader ni läser medborgare… för nu sätter jag igång en apokalyps- som kallas Covid. Men först ska jag dricka en kopp kaffe innan världen går under.