…
Jag har aldrig sett på mig själv som en ledare, som folk följer, en som tar för sig makt, tar på sig makt och egentligen inte heller en följare, som följer ledare eller strömningar, rörelser. Men när jag funderar kring vad en ledare egentligen ÄR, och vad en ledare BORDE vara, och huruvida ledaren väljs i val, eller om ledaren är en person med karisma, som lyckas få folk att lyssna på honom, och följa honom. (Ja – jag valde medvetet det pronomenet , för att provocera ”Hen-rörelsen”, eller för den delen hon-rörelsen, som ibland kallas feminism)
Kungar och tyranner från förr, kontra nu
Neil Oliver, en brittisk programledare, arkeolog, historiker och författare, har tagit upp just detta, i en av sina videoklipp, på tuben. Kortfattat säger han att dagens ”ledare”, oavsett hur goda de är, hur onda de är, hur rätt de har, hur fel de har,vilket ju alltid går att diskutera, så går de aldrig i bräschen, utan sitter gömda på nåt kontor, med fästning runt om. De är inte, som forna kungar, så tyranner även de må ha varit, ute på slagfältet och slåss själva. Dagen ”ledare” är inga ledare… de är vilse-ledare, och oerhört fega sådana, och oerhört illasinnade sådana.
Nej… jag har inte den sortens karisma… för jag vill inte
Nej, jag ser mig inte själv som en ledare, men jag kan ibland utifrån ren frustration över olika sällskaps ovilja att göra nånting själva, eller ens föra en diskussion till beslut i en förening, motvilligt, irriterat leda, ta tag i, utan någon som helst förhoppning eller ambition att nån ska följa. Vilket de så klart inte gör heller. I de sammanhangen, är de bara lyckliga att allt blir gjort, och att de slipper ta ansvar eller lyfta et endaste litet finger för att bidra. Sen samlas de som en skock svultna fiskmåsar, de gånger det bjuds på mat i föreningens regi, och på bekostnad av föreningen.
Men jag reagerar ju ibland på….
Nä jag saknar definitivt den karisma som de har, som får följare. Och jag har aldrig velat att folk ska följa mig, mitt exempel, jag har aldrig velat styra någon, eller tala om för folk hur det ska leva. Däremot har jag självklart åsikter om hur folk beter sig, lever, speciellt när det påverkar hela jordens befolkning, hela vår natur, eller bara inkräktar på andra människors frihet.
Efter noggrant övervägande
Däremot, tycker jag efter ett halvt livs noggrant övervägande, att jag besitter åtminstone EN egenskap, som en ledare enligt mig behöver, för att vara en ledare, och inte en tyrann. Och den egenskapen är ett slags mod som innefattar att jag inte bryr mig om, utifall jag får den stora massans godkännande, inte bryr mig om utifall folk tycker jag är tokig, eller än värre; normal. Jag låter mig alldeles oavsett, ledas av vad mitt hjärta, mitt förnuft, och min uppfinningsrikedom, säger mig, ÄVEN om jag är ensam om att göra det. Vilket i vissa fall innebär att jag är ensam om att VÅGA göra det. Det som man kan bli misstänkt för att vara tokig om man gör. Sånt som inte andra gör. Sånt som inte är normalt”. Kort sagt, jag är inte rädd att beträda okänd mark, gå före.
Token med skrindan full av växter – that’s me!
Idag, brukade jag för första gången min skrinda, som jag på föredömligt vis inköpt på loppis, dvs återbruk, … och på en fraktade jag mina plantor, mellan lägenhet och kolonilott. Och det i sin tur gör jag dels pga av utrymmesbrist hemma, då jag sått många plant, men även utifrån att många plant behöver vänjas in, med utetemperaturer, för att inte få en chock och dö.
Allmän, normal kunskap
Det där är ju så klart inte allmän kunskap hos ”vanligt hederligt folk”, som däremot är duktiga på att ta reda på vilken sorts potatis de är, eller vilket djur de hade varit om de varit ett djur. Ja vi har ju alla olika kunskaper. 
Sådan kunskap, skulle dessutom normalt folk inte ens lyfta på ögonbrynen för, utan köpa som normalt.
Suspekt beteende
En granne, på andra sidan bostadsområdet, som brukar skämta med mig och småprata med mig, tittade suspekt på mig och min skrinda, och skyndade sig vidare. Jag skrattade till och sa ”ha det bra”. För en månad sen, hade jag skottat mig fram till en bänk på lotterna, och satte mig i solskenet ovch läste en bok om odling. Jag fick höra av en kompis, att hennes promenadkompis hade tyckt att detta var högst udda och besynnerligt. Vilket jag så klart tog som en komplimang, för vem fan vill anses normal i den här galna världen? – Inte jag iaf!
Knasiga odlare och småfåglar
Nu idag, framför trädgårdsboden vid lotterna, med skrindan full med tagetes och Bolltistel, vilka har så stark doft inomhus, att det blir lite jobbigt… så tog jag fram en stol och ett bord, och satte mig att göra tidningskrukor, som jag så snart jag ids, ska så olika sorters kål i. Där fanns jag en sällsam rofylld stund, i kvällssolen, vindstilla, och förhoppningsvis nån av alla hundra grannar som tittade ut och skakade på huvudet åt galningen som odlar. Nästan inga ljud.. bara naturens blygsamma ljud, likt en liten bris, den gryniga snön under mina fötter, en fågel som ropar efter partner, eller skriker varningsläten för att varna för farliga rovfåglar, eller knasiga odlare.
Nej hörni, alla normala, nu ska galningen gå o så lite kål, hej svejs!