…
I have been forced to fight a war, I didn’t ask for.
Jag känner mig inte harmonisk… inte trygg… kommer nog aldrig göra det. Livet är en kamp för många, för mig har det varit väldigt mycket så, och är ännu. Känner mig inte lycklig. Nu är ju lycka aldrig konstant, men ändå… känner mig inte lycklig så ofta. Kampen, jag aldrig bad om, var attacken på min könstillhörighet. Kampen jag aldrig bad om, var hotet mot min rätt att bestämma över min egen kropp. Jag startade inte könskriget, jag startade inte vaccinkriget… men jag kommer inte låta er vinna utan strid… ni må dansa på min grav, men så länge jag lever…. kommer jag strida för mänsklighet, för frihet, mot feminism, mot globalism, nationalism, och mot kapitalism,… och en hög andra ismer.
Jag vill inte strida… jag vill älska,… bli älskad
Men vem älskar Tomas?
Idag var Mohammed ensam personal på caféet. Han jobbade på bra, trots språkförbistring. Några kunder fick vänta. Jag hjälpte honom att servera… fast jag är kund. Mohammed är en bra människa. En 7 km promenad blev det idag, med lite gubb-jogging. Ätit lins/tomatsås till pasta. Tårat ögonen till Meryl Streep dop-scenen i mamma mia 2, mot Amanda Seyfried. Vattnat plantor, brottats med demoner… såna där dagliga demoner. Lite ökad frekvens mardrömmar igen. Jag önskar jag hade känt mig lite älskad iaf.
Jag vet inte ens vad det är, att känna sig älskad, på riktigt, vet jag inte det. Jag vet hur det är att agera kärleksfullt, jag vet hur jag spinner som en katt de få gånger jag upplevt att någon gjort något FÖR mig, som de inte behövt göra, bara för att de vill, bara för att de tycker om mig. Jag vet hur jag känner mig, de få gånger jag upplevt att någon människa stått upp för mig, tagit mig i försvar…. det är sällsynt… det är oslagbart…
Men jag vet inte hur det känns att känna sig älskad…
Jag önskar att jag hade fått känna det, innan allt är över
Jag minns inte om jag någonsin kände mig trygg hos mina föräldrar. Jag minns inte om de någonsin frågade mig hur min dag har varit, hur jag kände mig… jag minns inte om de någonsin tröstade mig… Jag önskar att jag hade fått känna det, innan allt är över. Jag bär det med mig alltid, även när jag verkar glad, även när jag är generös, även när jag skrattar…
Jag minns inte om jag någonsin kände mig trygg hos mina föräldrar. Jag minns inte om de någonsin frågade mig hur min dag har varit, hur jag kände mig… jag minns inte om de någonsin tröstade mig… Och vem fan bryr sig om det? Offerkofta.. eller hur? Ni hade det minsann tufft, och borstade av er allt och gick vidare va? … jo jag vet, jag har hört det förut… Jag räknar inte med någon som helst förståelse för mina tankar o känslor längre, vill inte ha er sympati, vill inte ha erat fake-bry-sig-om. Vill inte ha nån emoji av er, … jag vill ha kärlek, eller ingenting.
Kärlek … eller inget … och det innebär inget. Låt mig mig bara va….
Ja, jag kämpar med att finna mening med allt, om ingen kärlek finns, om ingen frihet finns… om inget människovärde finns…
Jag är inte död ännu… men … ibland känns det nästan så
Jag vill inte strida… jag vill älska,… bli älskad. Men jag kommer bestrida de som attackerar min och medborgarnas frihet. jag kommer strida mot robotiseringen av mänsklighetens själar och hjärtan.
Gör man inte det, är man bara en liten lort, som karaktären Jonatan Lejonhjärta, sa i Bröderna Lejonhjärta.