…
Jag är glad, jag är lycklig, med en klump i mitt bröst. Tacksam för allt jag har och har fått, och fått uppleva. Arg och frustrerad över världen, rädd, infernaliskt rädd för avhumaniseringen som sker, medan folk omfamnar den, med öppna armar och med stängda ögon. Jag är tacksam över att jag lever, fortfarande lever jag. Vad var oddsen för det, när man ser i backspegeln och förstår vilken lång och ensam kamp jag fört mot fördomar, hat, övergrepp, mobbing…och rätten att bli älskad, någon enda gång i ens ofta så erbarmliga, trista, tillvaro. Om Gud finns, så vet han, om inte… så vet bara jag. Bara jag vet och förstår prestationen. Jag finns inte bara kvar, jag inte bara har överlevt. Jag har blivit en bra människa… en riktigt bra människa. Inte en enda person jag känner i detta liv, har en aning….
Alla människor har sidor och upplevelser som få eller inga människor vet om. Jag förtjänar respekt för vad jag åstadkommit, övervunnit, och mannen jag kommit att bli, som resultat av min envisa kamp, för att få ta plats i detta livet… inte bara existera, som är den nya tidens centrala mål, för spillrorna av det vi en gång kallade mänskligheten. Hur bar jag mig åt för att klara det?… hur orkar jag lämpa vidare, med allt som sker runt omkring mig, när jag äntligen börjat förstå mig själv, och respektera … mig själv?
Viss saknar jag många, många människor. Visst saknar jag t o m några som t o m var delvis dåliga för mig. Jag vill inte ha tillbaka dessa i mitt liv så klart. Men de VAR en del av mitt liv. Och när de var en del av mitt förflutna, är de trots allt en del av mitt minne, och på så vis en liten, liten del av mitt liv. Minnena. Sakta glider vänner ifrån mig än idag. Eller glider jag ifrån dem? Jag tittar på telefonlistan, och överväger… Vill hon prata med mig? Ringer han nånsin till mig, eller är det envägs. Har vi nåt att prata om, nåt som berör mig, berikar mig, berikar henne ? Ofta landar jag i att ringa folk, jag tänker behöver mig… vänner, som oavsett om de svikit nån gång, oavsett misstag, och oförsiktiga sårande ord, eller tystnad tidigare, behöver någon nu….
Jag dricker upp nån centiliter kaffe i botten på den röda vackra espressokoppen, för att njuta av det sista lilla som är kvar. Jag kramar ur det sista ur mitt liv, det som ger mig känsla av att leva. Och oftast är det att hjälpa andra, glädja andra,,,inkludera andra… oftast människor som behöver nån… nån som ser dem… just då…
Jag ser på A.H, på sitt jobb. Inte länge sen hon brakade samman. En ung fin tjej, som håller ihop det, Jag ler varmt och ömt mot henne, ser henne i ögonen, och vill förmedla respekt och värme, och ombry… medmänsklighet.. värme… Kanske jag lyckas lite med det. Men det är sånt jag lever för.
Jag hälsar varje dag på den äldre mannen som spelade pensionärsgolf för många år sedan, fick en stroke, och tappade talet. Till en början var hans blick tom och rätt fram när han promenerade bort sina dagar. Han som hade det varma lättsamma leende, och det lättsamma sättet. Blev tom och … ensam… i sin tystnad. Jag hejade, år efter år, och hejar fortfarande. Nu är leendet tillbaka, delvis, och några ord har återvänt, likt ”tjena tjena”. Det är inte min förtjänst, det är hans förtjänst, hans hårda arbete, hans person. Men jag kanske var någon sorts positiv yttre faktor… någon lite strimma av att han kände sig sedd, i ensamheten som kom av tystnaden, som kom av stroken.
Jag är ingen dålig människa, ingen dålig man… det vet jag… det vet ni. Den som säger annat, gör det utifrån sin egen litenhet, sin ignorans och sitt eget mörker. Jag är en bra snubbe, Jag borde ha blivit älskad i detta livet… det borde jag…
Tiden rinner fram, oförtrutet, utan pardon. Till slut kommer den ta slut-…. för mig … för alla. Vad gör jag med den tid jag har? … Jag gör väl så gott jag kan… för att leva, njuta, älska och älskas… det går så där. Men jag är en bra människa, och en bra man….. och jag förtjänar kärlek, och en skvätt kallt underbart gott kaffe i botten på espressokoppen.