…
Letar efter hjärtat. Det finns nog där, visst finns det där… känns det som ibland. Men hjärtat får inte alltid vara med, och nästan aldrig hela hjärtat… nästan aldrig helhjärtat. Vad som rör sig där inne, är inte alltid lätt att finna ord för… så klart. Känslor från nu, känslor från förr, blandas samman, och hör faktiskt samman. Om jag känner mig ledsen nu, fast folk i min omgivning inte alls uppfattar det så, när de träffar mig, så är det både för att jag inte visar det, och för att de inte ser …. inte ser, eller inte vill se, vilket ofta resulterar i att jag inte vill visa. … allt är sant i den aspekten, det glada, skämtsamma, öppna, generösa, orädda, oblyga jag ibland visar…. ofta visar….
Allt det är sant, parallellt med sorgen jag känner, just nu… det är inget konstigt. De som tycker det är konstigt, är inte så bevandrade i sina känslor, har inte så högt EQ. Jag är ledsen nu, för att det ledsna har möjlighet att komma fram nu, för att jag är trygg nog att släppa fram det, för att det ledsna inte ratas i ensamheten… i hemmet. Att få ledsna känslor ratade av de man blottar dem för, är ingen höjdare, och får ibland dessa känslor att gömma sig ännu djupare. Ibland, för vissa så djupt att de inte hittar åt dem själva längre. – Det är lika ohälsosamt som sockermissbruk, injicerande av allehanda gifter, droger i blodet, eller processad mat. Det här vet jag… det tror jag inte. alldeles oavsett vad oberoende faktagranskare säger.
Jag är lycklig, men jag är också ledsen. Det är ingen motsägelse för mig. Sorg är inget konstigt för mig, inget sjukligt… att stoppa undan sorg, är i sig inte heller sjukligt, men i för stora doser, kommer det göra en sjuk. Och kropp och själ, är ett. Det här vet jag, det tror jag inte. Sorg är naturligt, en del av livet, rädsla, ilska likaså… känslor är en del av livet, liksom lycka, skratt… Harmoni, kanske inte är en känsla ? jag vet inte, men det är högvaluta i mitt liv. Tystnad likaså, yttre så väl som inre tystnad.
Jag känner sorg och saknad ikväll, över många saker. Ilskan har jag uttryckt i ord många gånger på bloggen, och kommer göra igen, när helst det behövs. Och jag skriver inte vad folk vill läsa, jag skriver vad jag vill ha sagt, och vad jag vill att folk ska höra/läsa. Men ikväll… saknad, sorg… som jag vill uttrycka… berätta om, för den som gitter läsa. Andra slipper….
Jag känner sorg över hur människorna omkring mig agerar… och avstår från att agera
Så klart saknar jag, som alltid känslan av att höra till, känslan av att vara en del av en familj. Har aldrig riktigt känt det… har aldrig faktiskt känt mig älskad, på riktigt. Har någon älskat mig? Jag har ingen aning! Jag har iaf inte känt mig älskad. Att nån har ”velat ha mig” får mig inte att känna mig älskad, det får mig att känna mig ägd. Jag vill inte vara ägd, vill inte äga någon annan, vill inte ”ha någon”. Vill inte att nån ska bli min… vill bara vara med… ibland. Jag vill bara vara älskad, känna mig älskad… jag vet inte hur det känns … faktiskt. Jag föreställer mig att det närmaste jag kan föreställa mig känslan av att känna mig älskad, är att bli sedd…. och att se en människa.
Det finns många saker som man kan misstaga för kärlek, men som egentligen i huvudsak har egoistiska undertoner. Muren runt mitt hjärta, är tyvärr ännu tjockare nu, än för tre år sedan. Jag överbeskyddar mitt hjärta. med den följden att det aldrig riktigt nås… även om mitt hjärta i handling ofta, ofta skänker kärlek till andra. Och även om någon skulle visa mig kärlek, så når den inte ända in i mitt hjärta. Muren är tjockare nu, utifrån hur många som öppet visade att de var villiga att offra min frihet, mina mänskliga rättigheter och mitt människovärde. Är det kärlek ?
Nej, det är det inte