“Remember, Red, hope is a good thing, maybe the best of things, and no good thing ever dies. I will be hoping that this letter finds you, and finds you well.” (Från filmen Nyckeln till frihet)
De som känner mig väl, vet att jag är allvarligt allergisk mot allt som är positivt. Nä jag skämtar, det är väl bra med bra saker naturligtvis, men jag får klåda när folk uppmanas att vara positiva, när det faktiskt inte alls är så bra, eller när deras värld rämnar. ”Pådyvlad positivitet” kan till och med vara droppen, för den som hänger kvar i tillvaron på en tunn tråd. Hopp, däremot, är något helt annat än dekalpositivism. Hopp är många gånger ljuset på ett ställe dit inget ljus når, dit inte positivitet når. Hopp har en substans, något verkligt som givits dig, av en vän, en medmänniska eller ödet om du vill.
Idag fick jag en smula hopp om förbättring, trots att jag fortfarande ”är kvar i mörkret” (Oljudsproblematiken, och dubbelseendet), Och det var H-B.A, som gav mig hopp denna gång. Genom att ta problemet på allvar, och göra saker för att lösa det, lyssna på människan. H-B.A, räddade min dag, och jag lät honom veta det. Det är inte åtgärdat än, men det finns hopp, om att det snart löser sig, tack vare att jag tog mig mod att ringa, och ett bra agerande/bemötande. Att tänka positivt i det läget, hade inte förändrat någonting.