…
Jag tror vi blir de vi blir av flera anledningar. Uppväxt, dvs miljö och prägling. Det är väl de första tre åren som räknas som vi präglas mest av vår närmaste omgivning. Men sedan påverkas vi så klart av vår omgivning hela livet. Man brukar även prata om arv och gener. Det är ju svårt att säga emot, men det går inte att ta på för en vanlig människa, inte att fullkomligt förstå, även om det är möjligt. Men sedan en av de saker som påverkar oss mest, kan mycket väl vara val… våra val i livet, varje dag. Även när vi väljer att inte välja är det ett val. Vi kommer inte undan vårt ansvar över vårt eget liv, vårt öde, även om valen inte alltid är det enda som styr. Om nån som aldrig sett mig skjuter mig till döds t ex, kan det inte bero på mina val.
Sådant måste gå under det som sker, det som drabbar en. Och visst drabbar saker oss människor som ligger utanför vår påverkan, särskilt från det att man är nyfödd och år framöver. Allt annat är bara dumt att påstå. Och påstås bara oftast av ”self made” – kapitalister och dekalpositivister. Där har vi några saker, som jag åtminstone tror formar vilka vi är. Och för min del har min prägling, de första åren varit att bli lämnad, övergiven…. tomhet. Uppväxten har lämnat många trauman i mitt hjärta och min själ. Sätten på vilka jag utifrån try and error metoden blev tvungen att ta till under hel mitt liv, gjorde mig till den jag är. Det finns väl många sätt att beskriva mig. Om jag gjorde det, skulle ”maskrosbarn” vara ett av dem. Tvivlaren, en för mig numera välkommen del av min identitet.
Och hade jag inte upplevt dessa trauman, denna tomhet och blivit övergiven, hade jag inte varit den jag är idag. Jag hade inte kunnat det jag kan, jag hade inte haft de insikter jag har. På gott och ont. Eller som jag brukar säga: Inget gott som inte har nåt ont med sig. Motsatsen till det har ni ju hört förut. Egenskaper som jag för egen överlevnad kommit att få till följd av det som drabbade mig, är bland annat, tvivel, empati, analysering, medkänsla, starkt rättspatos. På ett sätt räkmacke-ungar aldrig kan få, så inget ont som inte har nåt gott med sig heller då iofs.
Under alla dessa klokheter, analyser och tvivel, finns det känslor, starka känslor, många känslor, känslor jag inte kan hantera, utan bara får lov att känna, och försöka kravla mig upp från dem, om det handlar om sorg och övergivenhet, rädsla och ilska. Jag är visst ett vrak under all min klokhet, bakom all min empati, Jag är så klart otillräcklig inför mina egna outtalade förväntningar, och helt självklart otillräcklig inför samhällets förväntningar på en förväntad jobbenhet, som skall lyda, och trycka ner de olydiga. Utifrån detta är jag oduglig, och stolt över det.
Men jag har känslor, och trots mitt stora ordförråd, och vana att hantera ord, vilket också har varit min största vän när jag överlevde, timme för timme. Av släktingar och familj, saknar jag min far mest. Jag saknar honom just nu… just ikväll. Vi var väl olika på många sätt, men våra hjärtan var av samma sort, vår sorg av samma sort… och vår förmåga att vara människa, av samma sort… jag saknar dig pappa.
Jag blir mer och mer övertygad om satt jag aldrig nånsin kommer älska igen, och att jag aldrig någonsin kan titta tillbaka och säga att jag en gång var älskad, innan jag dör. Och dö kommer jag göra… detta vet vi med säkerhet. Men samtidigt som jag vet detta, brinner min själ och mitt hjärta längtande efter sådan kärlek. Så jävligt kan det nog vara.
Dubbelseendet och oljudet från fläkten ovanpå taket, bryter ner min ork, och begränsar mina förehavanden. Det finns saker jag kan göra, men inga quick fix… och inga garantier. Jag tog ju ändå tag i dessa bägge saker trots oerhörd frustration, och nedstämdhet inför det hela. Det var tammefan värt ett erkännande. Kanske ett internt bragdguld. Nä nu luktar jag skunk, måste ta en snabb dusch innan jag borstar tanden, och lägger mig och umgås med:BBBRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR BBBRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR