…
En god vän och granne är inte längre med oss. Ett stort varmt hjärta, slog sina sista slag. Kämpade på in i det sista, med mycket värk, och sjukdom. Nu är han fri. Du kommer finnas med oss B.M.
Sover illa om nätterna nu. Får försöka hitta mer harmoni om dagarna, och inte fuska med att ta hand om sig själv. En ständig pågående process det där. Blir aldrig perfekt. Läste ut boken om kråkfåglar idag. intressant, men innehöll mer om forskarna och myter kring fåglarna, än forskning och berättelser om fåglarna, vilket drar ifrån på betyget. Nu, utöver Vardagar-bok-serien med Lundell, som kommer finnas med många år framöver, har jag påbörjat ”Fallet Julian Assange”:
”I Fallet Julian Assange berättar Nils Melzer den häpnadsväckande historien om hur fyra demokratiska stater, genom sina regeringar, myndigheter och säkerhetstjänster och med hjälp av fogliga medier, under mer än tio års tid och med nästan alla tänkbara medel, jagar och försöker tysta en obekväm journalist. Som om de följt det amerikanska underrättelse företaget Stratfors uppmaning från år 2010 om att Julian Assange skulle drivas ”från land till land, genom allsköns anklagelser de närmaste 25 åren”. Enligt författaren kan fallet Assange visa sig vara inte bara vår tids största rätts skandal, utan också något som avslöjar djupa sprickor i själva den västerländska rättsstaten och demokratin.”
Har även köpt en bok som hete ”Störningen”:
”Sedan 2006 har antalet barn som har en adhd-diagnos mer än sjufaldigats i Sverige. Och nu ökar adhd-diagnoserna ännu snabbare bland vuxna. Katarina Bjärvall ser diagnosboomen som en störning inte hos dem som har adhd utan hos det samhälle vi har skapat.I Störningen visar hon hur ökad stress och höjda krav på prestationer i skolan, arbetslivet och vården får antalet diagnoser att fortsätta skjuta i höjden. Hon granskar också hur läkemedelsindustrin driver på och profiterar på utvecklingen.”
….men den får vänta.
Fortfarande korta dagar, mestadels kanske för att det är grått och slaskigt. Själv kämpar jag fortfarande likt Don Quijote mot väderkvarnar, med det skrivna ordet istället för svärd, och utan rustning eller någon Sancho Panza. Det är en osynlig strid, utan synbara resultat, med tal och skrift inför döva öron, och avstängda hjärnor. (Don Quijote lär oss att vi ska vara idémänniskor och att man kan slåss även för en till synes förlorad sak, som rättvisa och medmänsklighet) Gick i slask och is i dis idag efter en Fika-runda, med tre stopp på caféer. Promenaden, broarna runt, var precis i stunden då ortens innevånare, sätter sig i sina fyrhjulade plåtburkar, på väg hem från arbeten som definierar deras identitet, deras människovärde, och status. avgaserna får en gammal Stockholmare att bli nostalgisk. Tar ett djupt andetag i bilavgaserna, och känner mig som en hårding.
Såg om den fantastiska franska filmen Intouchables igen. Och skrattade hjärtligt, och fick tårar i ögonvrån.
Det suckas en del hos tomastvivlaren. Inte helt lätt just nu, men ingen katastrof. Känner mig ensam bland människor, har svårt att finna hopp i omvärlden. Går ner mig lite. Det här livet … vad skulle jag göra med det egentligen? Oinspirerad, går på tomgång, inte uppgiven, men åt det hållet. Har fått 10 inlägg på DNs ”Ifrågasätt” borttagna – igen. Men det är väl i sin ordning kära medborgare? För det är ju inte som i Ryssland, där de censurerar? Blir så jävla trött på den här skiten, och folks likgiltighet.
Och inte kan man slå nån på käften heller – i det här jävla landet. Ja det sista var ironi!
Suckar igen, suck, suck, suck. småsprang lite under promenaden, för att väcka kroppen, och hjärtat, så det inte stannar utav tristess och uppgivenhet. Borde kopierat, skärmdumpat inläggen de tog bort och lagt upp på min Facebook. Men det är ju skitsamma, eftersom det inte upprör medborgarna med censur.
Borde jobba mer på min bok, via solentro… men ingen vill ju ha den heller, för att det inte är gulliga texter och personligt lidande. Äh skitsamma … jag går o lägger mig. Kanske nästa dag suger lite mindre.