…
Vaden är stel, efter 4 timmars dans. Det borde den vara, det ska den vara, det är sunt. Jag räds inte fysisk smärta, jag räds inte sorg, jag räds att INTE känna. Jag försöker vara sund, jag försöker prata sunt, jag försöker skriva sunt. Varför ? Ja de vette fan. För att må bättre? För att leva längre? Jag hade kul i gå, jag ångrar inte att vi for. Men världen är densamma idag. En dag värre … för världen, än igår
Ibland undrar jag va fan jag sysslar med? Det är alldeles som om jag trodde att det skulle göra skillnad, att det jag gör och skriver, skulle göra skillnad. Det är nog naivt. Men det är egentligen ungdomens jobb att vara unga och naiva, tro på en bättre värld, vara rebeller mot tidigare generationers felsteg, och galna levnadssätt. Men ungdomen gör inte sitt jobb som naiva, drömmande rebeller för en bättre värld. Och journalisterna gör inte sitt jobb som granskare av makten längre… de är ägda av dem.
Gråter igen till ”The Green Mile” när John Coffey dödsdömd fånge, oskyldigt dömd för ett brutalt flickmord, hjälper fängelsedirektörens fru att bli kvitt onda andar. Jag hade en dröm en gång under mina unga år, under djup depression och ångest, att jag skulle möta en stor svart man, som skulle ta mig från mitt helvete, befria mig… nästan som att befria mig från mina demoner… han var oskyldigt dömd, utan satt vara dömd, utan att vara skyldig. I mina drömmar om befrielse såg han ut som John, i filmen… så jag gråter… igen när jag ser den, och för varje tår, befriar han mig lite… han som var oskyldigt dömd.
“I’m rightly tired of the pain I hear and feel, boss. I’m tired of bein on the road,
lonely as a robin in the rain. Not never havin no buddy to go on with or tell me where
we’s comin from or goin to or why. I’m tired of people bein ugly to each other. It feels
like pieces of glass in my head. I’m tired of all the times I’ve wanted to help and couldn’t.
I’m tired of bein in the dark. Mostly it’s the pain. There’s too much.
If I could end it, I would.
But I can’t.”
Jag känner frustration över att inga ord, inga sanningar påverkar… Funderar ibland på att tystna …. Men om jag bara kan så ett frö av tvivel i deras hjärtan … Så har jag gjort nåt rätt. Jag är trött… trött. Trött på att människor är onda mot andra människor, det är som krossat glas i mitt huvud. Det är för mycket.
Även om jag kommit att uppskatta, och inte längre rädas ensamhet, så är ensamheten ensam. Och jag är ett flockdjur, utan flock, med ett hjärta som vill hjälpa min flock, skydda den från onda gärningar. Men flocken är skingrad, rädd, och vänder sig till de som slaktar deras själar…
Jag förstår dessvärre varför det är som det är…
Jag kan längta tillbaka till tiden när jag inget visste ibland. Längta tillbaka till ungdomen. Men då får jag väcka mig själv från mina illusioner. För världen var definitivt inte mycket bättre. Jag bara visste inte så mycket om den, och vad människor var förmögna att göra mot människor. Och den perioden jag ibland försöker längta till, var en tid som jag blev våldförd på, misshandlad psykiskt och fysiskt, övergiven av de som skulle försvarat mig, våldförd på av de som skulle älskat mig, och anklagad av de som skulle skydda och vårda medborgarna. Så jag längtar eg inte efter den tiden, jag längtar efter att slippa vara rädd, slippa behöva axla så mycket verbalt ansvar, som min flock flyr ifrån… trött
Rykten som sliter ner mig… nöter på min själ och mitt hjärta. Jag är stark men …
Hur stark ska en människa behöva vara för att överleva… för att leva, för att älskas?
Jag lägger nån bit då och då på mitt 2000-bitars pussel. Jag försöker locka upp mina chilifrön ur jorden med ljus, värme och vatten. Så lagom det bara går. Inte för mycket, inte för lite. Saknar musiken i mitt liv, det tog slut också… bara jag kvar. Och ändå vet jag att jag är bra. Saknar min far, min enda bundsförvant i livet, trots all trasighet och alla brister, även han bar på. En tung ryggsäck bar han. Och dövade den med alkohol. Alla har vi våra droger som vi önskar vi kunde lufta oss från. Vi tar dem, för att orka med livet, fast de bryter ner livet. Alla tar vi nån sorts drog, eller utövar nån sorts drog. Vissa blir dömda för det, andra kommer undan, men alla drogar vi.
Världen ser inte förändrad ut, men det är den. Men först måste man öppna ögonen