…
Som outsider, i socialt och ekonomiskt, statusutanförskap, ser man på det som förväntas vara självklart ur ett annat perspektiv. Vilket alltid gör outsiders, ”annorlunda människor”, ”konstiga människor”, inte bara mer intressanta än det som utan ifrågasättande normaliseras. Och dessutom där med livsnödvändiga för utveckling, ta steg vidare, ta sig ur invanda dåliga mönster. Jag skulle säga att jag är en sådan på alla möjliga och omöjliga vis. Som av en slump (eller inte) har jag oftast hamnat, eller valt att ställa mig på ”fel sida” gängse uppfattning. Vilket skulle kunna innebära att om detta stämmer någorlunda, så är det gängse, det ”normala” för det mesta rätt så tokigt.
Och egentligen är temat ”Arbete”, så enormt stort, och omfattande, och kräver så mycket av en skribent, för att kunna knyta ihop nån slags tes, att det inte borde låta sig göras på en konspirationsteoretikers blogg. Så just därför tänker jag att jag utan skyddsnät, kastar mig ut i det hela. Så här lyder Wikipedias kortfattade, och därmed per automatik, pga av nyansbrist och brist på ifrågasättande, blir det näst intill fördummande, och till stora delar oriktig information. Länk. Men en bra grund för att börja ifrågasätta begreppet.
Enligt mina empiriska slutsatser, så har arbetsstatus i vårt land, näst intill blivit själva grunden för existensberättigande. Och det både utifrån en traditionellt något naiv Socialdemokratisk vy, samt borgarbrackornas hierarkiska människosyn. En slags status-piska-morot-strategi, för att tvinga in folk i manövreringsbara fållor. Alltså ett av många sätt som finns tillgängligt för människor som eftersträvar makt, att styra människor dit de vill, för att öka egen makt och rikedom.
Och för att vi ska formas till den typen av manövreringsbara arbetsenheter/medborgare, skolas vi/programmeras vi, under minst 10 – 15 år, för att veta vår plats och vad som gäller. Skola och utbildning, är i sig ett lika stort område att ifrågasätta och utreda som ordet och temat arbete. Vilket jag hoppas få återkomma till om min hjärna pallar med allt jag vill ifrågasätta. Så få andra gör det, så det måste göras. Men i Sverige, och stora delar av världen är både ”Arbete” och ”Utbildning” tänkt som positiva ord, som dessutom är omöjligt att nyansera eller ifrågasätta utan allvarliga sociala konsekvenser. Såvida man inte är en outsider/socialfall/konspirationsteoretiker likt mig, som ingen lyssnar på, till följd av den låga trovärdighet man erhåller som sådan. Oavsett hur logiskt eller sunt man eventuellt skulle resonera.
”Jag jobbar ju” – är ett av alla uttryck som finns till för att stärka denna hierarki, sociala struktur som håller folk på plats nederst i pyramiden, och däremellan. Samt illusionen om att alla utifrån eget val, kan välja att klättra uppåt i pyramiden. Pyramidspel blev märkligt nog förbjudet i Sverige, märkligt med tanke på att hela vårt sätt att leva i ett kapitalistiskt samhälle bygger på detta. Och det är inte enkom påbjudet, uppmuntrat till att vi kan, utan att vi bör och ska klättra upp på pyramiden, som inte består av sten, utan av andra människor, och andra människors sociala status, själar och arbete. Lägst ner är inte jag som sjukskriven svensk medborgare. Lägst ner är alla arbetarslavar i ”U-världen” som tvingas arbete för undermåliga löner, så vi kan ha överflöd. Jag är bara lägst ner bland svenska medborgare.
”jag jobbar ju” blev en ung kille tillsagd av sin egenföretagande far att säga, om man ringde killen på dagtid, oavsett ärende. Pojken, den vuxne pojken till fadern, hade i princip blivit tilldelad ett kontor, där faderns företag betalade hans lön, fast sonens arbete i sig inte genererade de pengar som behövs för att med nutidens definition av arbete skulle kunna klassificeras som sådant. Arbete är nämligen bara arbete om det genererar pengar, enligt nutidens vedertagna definition. Men det var troligtvis egentligen en fråga om status-kukmätning, att kunna förhäva sig inför de stackars (enligt dem) medborgare som var sjukskrivna (lata), eller arbetslösa (lata), även om sonen skulle gjort både mindre arbetsbörda ur min defintion, eller ur making-money-synpunkt.
Har jag arbetat, om jag går till tvättstugan, och tvättar upp tvätt från 4 korgar? (Vilket jag gjort idag) ? Nej, egentligen inte. Men det är ändå hedersamt att ha gjort det, speciellt om du varit på arbetsplatsen, under dagtid. Vilket enl mig inte alltid nödvändigtvis är detsamma som att faktiskt arbeta. Varken ur den Amerikanska, kapitalistiska definitionen av begreppet arbete, eller ur min mera göra-nytta-för-mig-och-för-andra-eller utföra en fysisk arbetsuppgift. Utför jag ett arbete om jag hjälper en vän flytta möbler? – ja det vill säga utan ersättning och betala skatt.(Betala skatt är också i sig ett lika stort ämne, vilka som gör det, och vilka som slipper)
Jag är inte ensam om just den funderingen. Roland Paulsen, funderar kring ”tomt arbete”, och arbetets slaveri, och om arbete ger livet mening.
Ett ex på hur man kan resonera kring arbete och dylikt är det som tillskrivs som ett citat av August Strindberg är den om stenhuggaren. Det divideras om huruvida det är Strindbergs som har sagt det, men om man inte fastnar vid det, utan istället vid innehållet i texten, väcker det intressanta funderingar.
Samma typ av funderingar som de vem/vilka som är statens och regeringens arbetsgivare. Det är nämligen till en tiomiljonte-del du kära medborgare som är deras arbetsgivare. Varför syns inte det i maktordningen och lönekuvertet? Jag det tål att funderas över.
Vissa högtider, och i nästan alla sociala sammanhang, blir det övertydligt hur stor vikt svensken sätter vid detta hierarkiska system, kring värderandet av människor utifrån jobbstatus och/eller ekonomisk framgång. Dvs inte utifrån utfört arbete i form av kvalitet på arbete, eller hur hårt man faktiskt jobbat.
När två främmande människor möts i Sverige, är aldrig den första frågan, för att lära känna varandra – ”Vad tycker du om att göra på fritiden då” – Eller. ”Vad känner du inför att regeringen nu har förslag på att göra det lättare för dem att införa undantagstillstånd, godtyckligt?”. Och frågar du som första fråga vad hen gillar för färg, så¨är du klassificerad som galen, per omgående. Nä… den rätta frågan är: ”Vad Jobbar du med då”? För då kan man sedan rangordna personen under eller över sig själv, hur mycket de är värda, och om man ens bör bemöda sig att prata med dem. Pratar du med en av för låg status, kan det påverka din egen status, känner många.
Och känner man varandra lite redan, och vet om att man är på någorlunda lika status, och det är sommar, så är det givna inledande samtalsämnet: ”Jobbar du” hö hö hö hö” Eller ”Har du semester?”
Acceptabla svar kan vara: ”Semester??? Jag håller ju på att dränera kring huset, jag längtar tillbaka till jobbet” eller ”Ja NÅN måste ju jobba, kan ju inte gå omkring som ledighetskommittén på caféet”. Ja ni fattar ungefär vad det går ut på. Vill du undvika detta helt,. så finns det en utväg, klaga på vädret, det funkar oftast.
Alla dessa saker vi gått med på¨utan att reflektera nämnvärt över vårt beteende och levnadssätt, är dessutom själva grunden till att ett fåtal ekonomiskt rika, och själsligt fattiga människor kan styra horder av folk över hela landet, hela jorden. Det är illusionerna vi går med på som gör det möjligt. Rätten till heltid, är en sådan illusion som inte bara förslavar, och håller folk distraherade för vad som händer ovanför deras huvuden, när rättigheter tas ifrån dem. Det är även ur ett småföretagarperspektiv ekonomiskt självmord, eftersom de ofta endast behöver deltidare, och därför bara kan betala för deltid. Och det finns människor som bara klarar av deltid, rent fysiskt eller psykiskt. Och för att inte tala om hur själsdödande det är att göra arbete som inte behövs, eller befinna sig på en arbetsplats utan att egentligen jobba.
”Ja men jag jobbar ju!
sa sonen på uppmuntran från fadern som såg ner på arbetslösa och sjukskrivna.