…
Jag vill gråta, men det finns inga tårar. Vad gör jag nu? Så trött på så mycket. Jag önskar inte att jag vore nån annan, men jag önskar ibland att jag vore nån annanstans, i en annan tid, i en annan värld. Men vad är det som säger att det inte skulle vara värre ändå.
Jag känner mig ensam, mitt hjärta känner sig ensamt. Jag är trött på mitt glada yttre humör, och mitt hjälpsamma beteende. Jag är trött på att ha rätt så ofta, trött på att göra rätt. Va fan betyder det om jag inte är älskad?
Såå trött på att vara hjärnan och samvetet åt människor som skiter i allt. Kanske jag borde skita i allt jag också. Så trött på att slåss för andras frihet, när de inte vill vara fria, när de inte ens förstår… när de inte ens vill förstå… så trött…
En dag kommer allt ta slut. Livet kommer till en ände. Och även om dödsångest, säkerligen kommer inträffa även för mig, så är jag nog glad att detta kommer ta slut en dag. Föreställ dig om det aldrig tog slut? För hemskt att föreställa sig, ett evigt liv. Åtminstone i den här jävla galna världen, med robotar och puppet masters.
Jag önskar dock, att jag skulle ha hunnit känt mig älskad, innan allt är över. Sitta i en gungstol, och minnas tillbaka, på de dagar jag var älskad, hålla en skrynklig hand, i min skrynkliga hand, med skrumpnade kroppar och eviga själar. Även om både kropp och själ skulle dö, så skulle den kärlek som fanns mellan en man och en kvinna, inte försvinna, eftersom det skett… eftersom den var, eftersom de älskade
Men jag är en dåre, som drömmer om kärlek. Och ändå kan jag aldrig aldrig sluta längta, eller drömma.