…
Jag har drömmar som aldrig kommer slå in, inte kan slå in, som jag ändå drömmer för drömmandets skull. De som säger att allt är möjligt bara man ger sig f-n på det, är bull-shiters av hög rang, och pratar dynga så det står härliga till. Men de får väl tro det då, … men det är inte sant. Men jag har det relativt bra ändå på många sätt, jämfört med hur det varit som värst. Och då har jag nog en livssituation som många svenskar skulle tyckt varit oacceptabelt. Åtminstone vad gäller profession, social status, familjestatus och personlig ekonomi. Men så kanske de inte varit till helvetet och vänt heller, så de kan relatera, på gott och ont för dem. På gott och ont för mig.
En av drömmarna är att ha ägt en Volkswagen buss T1, i orange och vitt, och haft sovmöjligheter i den. Brummat omkring i oansenliga hastigheter, till högt motorljud, och fotograferat Sverige och världen genom mitt bildöga. Och att blivit vän, och sambo eller särbo med Regan Rodríguez, (Sixto Rodríguez dotter), haft ett litet torp att odla på, och tolkat sånger med min gitarr och sång.
Ja, jag har sett in search of sugarman igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Drömmar är drömmar. Det visar ju den historien, den dokumentären. Och jag älskar hela den familjen, men särskilt mycket Regan Rodríguez, och jag kan inte förklara varför. Ja visst är hon så klart vacker enligt mig, men något med hennes utstrålning och aura … aaaagghhh … don’t do this to your self Tomas!!!
Hmm … nåja… Jag kommer att tänka på det här med att bli storsäljande artist, olika förutsättningar, och hur många miljoner människor i denna värld som spelar och sjunger, och ett fåtal kommer kunna leva på det, eller ens bli hörda och inspelade. Sixto Rodríguez var till en början en sådan man, som var ett geni enligt många, och mig. Texterna till låtarna är det bästa jag hört något enskild låtskrivare gjort, men han sålde inga skivor alls i USA, sitt hemland. och kanske mer än en halv miljon i Sydafrika. En slump, eller egentligen många slumpar, gjorde att han sedan fick sin dröm uppfylld. En ödmjukare superstjärna går inte att finna. Och ödmjuka döttrar, vilket kan delförklara min fjärr-förälskelse i Regan Rodríguez.
Och angående sång och sånt… så finner jag det intressant hur det fungerar. Vid ett tillfälle sjöng jag in en CD, där jag spelade och sjöng min egen svenska text till tears in heaven, som spelades upp t ex på min fars begravning. Och jag minns hur min Faster sa till mig att hon var övertygad om att det var någon annan som sjöng. Hon trodde inte på mig. Likaså skedde det med barndoms kompis mamma, som till en video utlagd på nätet att ”den som sjöng egentligen” hade en fin sångröst”… och då har jag ändå haft urusla inspelningsförhållanden. Det var alltså för bra för att kunna varit jag. Jag har stött på det fler gånger. Och finner det fascinerande. Till en början undrar jag på vilka grunder de betvivlade att det var jag som sjöng? Sen är det ändå märkligt att skådespelare som Pierce Brosnan i Mamma Mia kommer undan med fruktansvärt dålig sångröst och musiköra, för att de är kända skådisar. Men, så är det här i livet… det är en märklig värld, med märkliga människor i den. Vid ett tillfälle i filmen om Rodríguez berättade de om att det var apartheid i Sydafrika vid den tiden, vilket bidrog till att ingen visste vem han var, för makthavarna ägde, styrde och censurerade pressen… vilket får mig att tänka på hur det är nu i den <”fria världen” … dvs samma sak. Folk vet inte om det än… om de ens bryr sig.
Åt en märklig kombo idag som jag gillade. Plättar gjorda på 4 ägg, 2 dl mjölk, 4 dl havremjölk (egengjord) ½ dl rågmjöl, ½ dl graham, och 2 dl vetemjöl. Åt dem till middag. Men fick över, som låg i kylen. Och framåt småtimmarmna blev jag sugen, och fick till en hamster-efterrätt serverad i munnen. Tog lite russin in i munnen, mandlar likaså, tryckte in två plättar in i hamsterkinderna, och tog en mun matgrädde, och började tugga…. fantastisk gott.