…
Det är märkligt ändå, hur vissa människor tar på sig skuld och bär med sig det hela livet. Både saker som man faktiskt gjort och sagt, men där skuldkänslan sällan står i proportion till handling och ord. Men oxå faktisk till saker som omöjligt kan vara den personens fel.
Och hur det verkar som andra går rakt igenom livet utan att ens förstå begreppen skuldkänslor, ånger eller samvete. Hur kommer det sig?
Jag tillhör med absolut säkerhet den första gruppen. Sen finns det ju skalor mellan dessa så klart. Jag minns också en reklamfilm från förr, men hittar inte åt den på nätet tyvärr. Jag tyckte den var bra ur många aspekter. Jag skulle kunnat tänka mig att det var Brottsförebyggande rådet eller nåt. Man visade bilder på små barn med namn, och vad de sedan blivit som vuxna, bland annat har jag för mig att vissa av dessa små barn kommit att bli brottslingar, men så klart inte alla. Den talade till mig på flera sätt. Men framförallt ställer den kortfilmen frågan, vad händer på vägen från ett oskyldigt barn, till brottsling eller mördare? Kan någon tittare se på fotona på de barnen, och se i förväg vilka som blir brottslingar, vilka som blir miljardärer, och vilka som blir fantastiska föräldrar eller bara goda medmänniskor?
Nu finns det iofs inga renodlat goda medmänniskor. Ej heller finns det människor som rakt igenom sina liv begått onda handlingar, inte ens de värsta av tyranner, som till slut förverkat sin rätt att kalla sig mänsklig. Och de fantastiska föräldrarna har misslyckats ibland, och lyckats ibland. Ibland gör vi änglalika handlingar till medmänniskor, ibland saker som sårar. Och hur detta bedöms är heller inte objektivt, och kan styras av lättkränkthet för de som ”blivit sårade” eller ett oerhört otillfredsställt behov av kärlek som man aldrig fått, hos de som höjer en medmänniskas agerande som änglalikt.
Jag kan än idag minnas saker från 40 år sedan, och få dåligt samvete. Som när jag straffade våra hundar, när de av misstag bet mig. Jag kan gå sönder i hjärtat när får bilden framför mig när M kom gråtande in på 34an, när jag gjort slut med henne. Och fast jag i slutändan var den av oss som tog det hårdast, så värker hjärtat när jag tänker på det. Jag kan t o m få dåligt samvete ibland när jag tänker på hur hård och kall jag till slut blev mot mor, Trots att hon under min uppväxt gjort saker mot mig, som inte lämpar sig skriva om här. Det var för övrigt där, som följd av moderns beteende som jag lärde mig ta på mig andras skuld, ta på mig ansvar för andras känslor, och suga åt mig skuld och ansvar över andras liv. Man undrar om en fader behandlat sina barn på det viset i dag, hade fått behålla vårdnaden. En mor möjligtvis, men en far?
Jo jag är full av skuld. Skuldkänslor, och jag är skyldig till mycket. Om man skulle säga att ”ansvarig för” och ”skyldig till” är uttryck som är nära varandra i betydelse, så är jag ju faktiskt ansvarig för allt jag gjort och sagt. I synnerhet i vuxen ålder. Och då kan man säga att jag är skyldig till allt jag gjort eller sagt ? Eller hur? Så alla är vi ur den aspekten skyldiga och ansvariga för egna ord och handlingar. Vi är alla skyldiga, frågan är bara till vad?
Och en viktig följdfråga efter det torde då bli, vem avgör om det är skuld som är synd (religiöst) eller brottsligt? Som Jesus sägs ska ha sagt: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen”. Sitter det då domare, åklagare och advokater i rättsväsendet som själva är ”fri från synd”? Och om det finns lagar som vi ska förhålla oss till, vilket är fallet i alla världens stater, vem skriver dom lagarna? Och görs det med medborgarnas goda vilja? Är lagarna rättfärdiga? När det blir tydligt att lagarna förtrycker medborgarna, så blir det olagligt att värna om mänskliga rättigheter? ”When injustice becomes law, resistance becomes duty”
Men så länge man själv inte lider, eller upplever sig ofri, så finns sällan drivkraft att slåss för andras frihet. Och där finns då två komponenter i resonemanget. Det ena är att många kan långsamt och omedvetet gjort avkall på sina rättigheter som yttrandefrihet och demokrati, och kommit att acceptera att bli styrda. oavsett vart det leder. Och det andra är då den egoistiska biten, ”så länge det inte drabbar mig så” Eller som en del uttrycker det: ”Så länge man har rent mjöl i påsen behöver man inte oroa sig”.
Och tillhör man den kategorin, så upplever man inte att man fått minskade rättigheter, ens när så är fallet. Vidare så blir dessa inte extra bestraffade av maktmänniskorna som vill dra in våra rättigheter, och stödjer därmed passivt eller aktiv extra hårda restriktioner, begränsningar mot de ohörsamma. Då blir det väldigt tydligt för många, om man till hör den gruppen som får extra bestraffningar, och färre mänskliga rättigheter, vad som i det stora är i görningen. Medan medlöparna, utifrån ovan nämnda orsaker knappt märker nån skillnad. Och det finns gott om distraktioner i vår medial, digitala värld, som ska få fokus bort från maktens ej , minst sagt alltför nobla förehavanden. Eller som man ibland kallar det gradvis tyranni.
Idag dök det för övrigt upp i brevlådan ett juligt ark, där jag som hyresgäst tydligen ska kunna få ett års medlemskap i Nipstadens bouleklubb. 100 st har tydligen möjlighet att fån detta i egenskap av hyresgäst här på Älvtorpet. De glömde som utav en händelse skriva att i det medlemskapet, ingår bara rätten att spela boule i inomhushallen om man är vaccinerad, och att det med stor sannolikhet kommer tillämpas när helst nästa gång regeringen WHO, WEF, och FHM upplever att det är en kris. Jag har personlig erfarenhet av det tillämpandet, som betalande medlem som förbjöds att spela boule nu vårvintern 2022. Jag kan tillägga att jag inte kommer göra intresseanmälan till detta. Dels för att jag faktisk fortfarande är medlem i 10 dagar till, utan rätt att spela. Och dels för att … jag känner av nån anledning inte längre för att träffa människor som hindrar mina mänskliga rättigheter, samt mina rättigheter som betalande medlem i en förening.
Nå ja, det där kan man väl tycka är en småsak. Och att man bara kan strunta i det, ignorera det? Ja så långt jag förmår, så gör jag ju det så klart. 99 .99 % av tiden tänker jag inte på det aktivt. Att jag förlorat en sysselsättning, är i sig inte så farligt kan man ju intala sig. Värre kanske är att människor faktisk på ett vis offrat en annan människas rättigheter helt godtyckligt, utan varken laglig rätt att göra det, eller föreningens stadgar. Värre kanske är att detta tyvärr bara är en punkt på senare år, där tillit har brutits. Varför ? Ja det kan jag bara spekulera i, eftersom inte en av de som var med och tog beslutet, eller en enda medlem har sagt ett ord om det. Men jag skulle gissa rädsla, oproportionerlig rädsla, skapad av myndigheter och press, och i förlängningen av de som håller i trådarna till dessa marionetter, de med de ändlösa tillgångarna, som ger dem möjlighet att köpa vem som helst, vilka som helst och vad som helst… köpa allt utom kärlek, och ett rent samvete. Och jag skulle även kunna gissa på bekvämlighet, så länge det inte drabbar dem själva. Men som sagt, jag är tvungen att spekulera i det, eftersom ingen har sagt ett ljud om det.
Men vi är alltså alla skyldiga, frågan är bara till vad? Och vem som tycker sig ha rätt att döma, och vem som köper sig makt att döma, och vem/vilka som köper sig fria från skuld. Det kanske är den vetskapen som får många kristna att drömma om att i slutänden, kommer vi alla bli dömda för hur vi levt våra liv. Jag är ju så klart skeptisk till det. men om det skulle bli så, så blir det så klart svår för de som i livet köpt sig fria, att göra det då. Men jag är som sagt var skeptisk, mycket skeptisk. Och jag är väl skeptisk även till att jag skulle bli straffad av en eventuell Gud, för att jag tvivlar på budskap, skrivna av människor med makt och strävan efter egen makt i denna Gudens namn. Men isf… so be it – Jag har gjort värre saker än så. T ex straffat mina hundar när de bet mig av misstag när jag var tonåring. Och sårat människor omkring mig genom ärlighet. Så det är nog ändå kört för mig om det skulle delas ut vingar efter livet. Jag är skeptisk till det också för övrigt.
Är jag då utifrån allt det jag resonerat om ovan, en dålig människa ? Har jag syndat? Har jag brutit mot lagar? Troligtvis ja! Jag är nog en dålig människa enligt några som känner till mig. De flesta känner ju trots allt inte till min existens ens, och många av de som gör det skiter fullständigt i mig. Så är det för alla. Så visst är jag en dålig människolika… ibland. Både utifrån några få människors avog till mig, oavsett hur det avoget uppstått. Men även utifrån mina egna orimligt högt ställda krav på mig själv, för att bli accepterad, inkluderad, eller ens få finnas till. Vilket jag som jag tidigare sagt, till stor del kan ha sitt ursprung i kontinuerlig skuldbeläggning under tiden jag präglades som människa, från den som skulle skydda mig från ont, och bygga upp mig till en självständig, trygg människa. Även om man inte lägger några känslor i det påståendet, så som sorg, bitterhet eller ilska, så är det fortfarande sant. Folk som inte upplevt det brukar säga att man ska sluta älta och gå vidare, även om man faktiskt inte ältar det. Det är således lite projicerande av dem, skuldbeläggande skulle man också kunna säga. Som lök på laxen efter livslångt mottagande av skuldbeläggning och hur det faktiskt var, och som straff för att man yppar det.
Men jag är en bra människa också ibland. Troligtvis är jag det för det mesta. Beroende på vad man lägger i det uttrycket så klart. Men listan över omtänksamhet och goda gärningar, sträcker sig rakt igenom hela mitt liv, hur än man ser på det. Och de flesta av mina ”illgärningar” är på samma nivå som Emil i Lönnebergas hyss, dvs saker som gått fel, utan ond avsikt. Åtminstone så som jag ser det nu.
Det har varit några dagar nu, då jag av olika anledningar inte orkat vara så snäll mot mig själv som jag borde. Och ett sätt att inte vara snäll mot sig själv, är att bry sig om vad menlösa, samvetslösa, fördömande människor som skulle kunna sälja sin mor och far… tycker om en. Men när jag lägger världens alla problem på mina axlar, då till synes väldigt väldigt få bryr sig om det, så tryter orken, och min motståndskraft mot viruset Homo Sapiens idiotus, blir tillfälligt försvagat, och gör mig tillfälligt ”sjuk” ”svag”. Samtidigt så är det ju så, att likt motstånd som ger motion, och därmed kondition som gör en friskare och starkare…. motståndskraft erhållen efter förkylning, influensa, etc ger ett naturligt motstånd vid nästa tillfälle… likt när martial art.utövare slår med underarmen mot hårda föremål, och får många, många små, små benbrott, så får de ett starkare skelett…. etc etc … så blir jag starkare så länge jag inte dör.
Men just nu är jag lite mentalt sliten… så jag lägger jordens vikt åt sidan nån dag. Var välkommen att dela bördan med mig, om du vill leva …. leva fri.