…
Man måste drömma sig bort ibland. Min dröm, är det lilla torpet, där jag närmar mig självförsörjning. Det är ingen liten grej att klara av det idag. Till en början behöver jag mark, och kanske då ett krypin att sova i på den marken. Men min dröm är mer än bara en dröm för min personliga längtan, mina egna egoistiska behov. Det är en dröm om livet, en dröm om hur människan ska återvända till naturen, och förnuftet. För nu har det sjuka blivit normalt, och det normala kallas ibland för högerextremistiskt eller kommunistiskt, enligt de som räknas till de normala. Hur använda det uttrycket ”normalt”? Jag skulle säga att det utgår från både vad en majoritet, eller en påstådd majoritet accepterat, vare sig det finns fog eller sans i det. Jag skulle säga att mäktiga människor, medvetet genom ”informationskampanjer” sakta eller snabbt ämnar, och delvis lyckas förskjuta vad som accepteras som normalt.
På mitt torp, känns det som att exteriören på själva krypinet, är av föga vikt. Annat än det funktionella så att det håller värme och inte ruttnar bort. Ägorna behöver inte vara våldsamt stora i areal, får gärna ha en liten skogsdunge att med omtanke ta trämateriel ifrån, samt en vild äng med allehanda pollinatörer, och hyfsat bördig jord som jag kan ägna mig åt att förbättra. Att ha en älv, sjö eller bäck, åtminstone i närheten skulle nästan vara ett måste, med tanke på de torra somrar som varit på sistone. Jag skulle vilja lära mig ta vara på frön till morötter, palsternacka, grönkål och broccoli. Potatis, tomater och ärtor är ju lätt att göra det med. Skulle gärna berika min kost med en och annan spö-fiskad fisk från sjön. Och ha en jycke eller halvtam katt.
Det är en dröm, och den är inte helt omöjlig, men den är rätt så svår att få till. Till en början behövs kapitalet för att skaffa mig marken och torpet. Det är det initiala hindret för en långtidssjukskriven foliehatt med konspirationsteorier, tvivlande och hälsotänk. Sedan kommer det till en fråga om kunskap.- Jag är inte helt korkad på området odling, men fortfarande beroende av att måsta köpa det mesta av fröer. Och sen är det ett livslångt lärande, även för de som vet mer än mig.
Människan är vilse, ordentlig vilse. Och ingen vet hur det kommer att gå för henne. Inte ens chiefen, om han finns där uppe nånstans. Kanske han där nere i underjorden har planer. Ibland kan man få för sig det när man ser på hur världen ser ut, och människorna i den beter sig mot varandra och beter sig mot planeten som ger dem deras livsuppehälle. Eller så är det på det viset att paradiset och helvetet finns inte i himlen och underjorden i ett efterliv, utan här på jorden i detta livet, och det är vi människor som skapar våra paradis eller helveten, för oss själva och för oss andra
Klok som jag är, begriper jag mig inte på min omvärld. Endast en dåre förstår den och gillar den. Klok som jag är längtar jag efter det enkla, det som får någon förståelig mening i livet. Att sätta frön, och se dem växa, vårda plantorna som sedan ger mig mat efter mycket arbete. Det finns inget mer logiskt eller meningsfullt. Varje spadtag får en mening, varje bekymmer kring odlandet, är ett reellt bekymmer. Vatten, sol, insekter som äter plantor etc etc… det är en rimlig kamp, det är en strävan efter överlevnad som ger balans, bland rådjur som vill ha min kål, sorkar som vill ha mina potatisar, och tusentals andra djur, som bara egentligen försöker överleva, leva och fortplanta sig.
Apropå att fortplanta sig. Den driften finns ju i oss människor rent biologiskt. man kan även kalla det för kåthet, eller kättja. Ord som är något besudlade, fast vi alla mer eller mindre är biologiska varelser, människor… eller åtminstone var en gång. Jag har så klart dessa drifter jag oxå, rent biologiskt, och måste likt alla människor finna mig i det, och ”återställa den personliga balansen” på det området. Det finns ju en hel del hjälpmedel till detta, visuellt och övrigt, de flesta av den typen att man inte talar högt om att de finns, och dessutom fördömer det som något onaturligt. Ja det finns riktigt svåra avarter av de visuella hjälpmedlen, , men driften är naturlig… eller åtminstone var den normal en gång i tiden.
Rubrik i Aftonbladet
”Cara Delevingne: Män har inte rätt verktyg för att kunna hantera kvinnor sexuellt”
Den typen av artiklar i nutida media, har sakta men säkert, med långvarig ”informationskampanj” kommit att accepteras som normalt, förmedlat av en kvinna som klär sig så här:
Det är alltså dessa, fotomodeller som är vår tids sexologer, tillika juryn som dömer manligheten. ”Normal” … ja det är ett intressant ord.
Ta en promenad in i skogen, vid mitt lilla torp, upp på berget, och min lilla byracka springer fritt omkring, och jag har tränat honom att hitta svamp. Tar en sväng upp på berget och ser ut över landskapet, hittar en träbit som jag ser potential i, för snidande och konst. Går förbi fallna tallar som inte växer på min mark, kunna fråga markägaren om man får ta rätt på dem, rensa …om han inte själv vill. Släpa hem med timmersax, såga för hand och hugga för hand. Ja … det är nog inte normalt. Men det är min dröm.
En kvinna på mitt torp? Ja om det även är hennes dröm om det ovannämnda. men inte Cara Delevingne iaf, inte heller Cissi Wallin eller Emma knyckare. Jag undrar varför dessa helt enkelt inte lever med kvinnor, eftersom män inte duger åt dem? Och den enda jävla reghnbåge som ska finnas på mina ägor, är den som uppstår efter eller under regn, på den blå himmelen. Däremot är folk välkomna att vara vilka det vill, och jag lägger inga värderingar i det på mitt torp. Nä … det blir nog katt eller hund istället. Katt med kattlucka, och troligtvis en liten obstinat dvärgschnauzer, som heter ”Gläfs”. Katten får noh heta ”kattlucka” för det anses inte normalt, och då är det nog sunt.