…
Min text: Kaninerna i Richard Adams, ”Den långa flykten” (Watership Down), hade klarat av många faror sedan de lämnade sin koloni, trots deras forne ledares försök att stoppa dem. Många var trötta, frusna, och ville inget annat än att de skulle vara framme vid den plats Femman drömt om. Så mycket att de kanske nu gjorde avkall på sin säkerhet, och sin frihet. De hade kommit till en för kaniner konstig plats med en besynnerlig flock, som inte betedde sig som kaniner brukar. Ofta svarade de inte på tilltal, och undvek frågor. I synnerhet så fort någon från Femmans och Hassels utbrytargrupp frågade något som inleddes med ”var är…” Femmans aningar hade räddat dem vid ett flertal tillfällen, men nu började tålamodet tryta hos Hassel och Kronan.
– Kronan, Femman är försvunnen! Kronan!…
… Men vid kungens sallad, jag ska säga honom mitt hjärtas mening när vi hittar honom. – Jag ska hålla honom medan du straffar honom, bara vi hittar honom.
För att komma till det viktiga sammanfattar jag innan jag citerar vidare. När de hittar Femman, som är en relativt hjälplös ungkanin, och bror till Hassel, skäller kronan på honom. Men Femman säger att han ger sig av själv, vilket i det närmaste är självmord för en ung ensam kanin. Mitt i alltihop fastnar Kronan i en snara, håller på att kvävas… femman blev beordrat att springa till den nya kolonin för att hämta hjälp. När han återvänder har de fått loss Kronan, som ändå är illa däran, nästan döende.
”Och en annan sak, sade Hassel desperat. Vad var det du berättade om Gullviva?(medlem av den nya märkliga flocken) Sa han åt femman att hålla tyst?
– Ja Hassel, Femman kom in i kolonin, och berättade om snaran, och att stackars Kronan….
– Ja ja, och Gullviva…?
– Gullviva och smultron och de andra låtsades inte höra. Det var löjligt, för Femman skrek det åt alla. Och sen när vi sprang ut sa silver till Gullviva, ”Du kommer förståss med?” Men Gullviva bara vände ryggen åt”
– Jag ska slå ihjäl honom! hördes en låg halvkvävd röst bakom dem. Det var Kronan.
Varför låter vi dem vara kvar i kolonin? skrek Silver. Vad är det för slags kaniner? De ville låta Kronan ligga och dö. Alla hörde ni Gullviva i Grottan. De är fega. Kom så kör vi ut dem – dödar dem! Övertar kolonin själva! Ja, ja ropade alla, Kom Tillbaka till kolonin! Ner med Gullviva! Ner med Silverört! Slå ihjäl dem!
Den annars så ömklige ungkaninen Femmans tal:
– O embleer Frith, skrek en gäll röst i det höga gräset. Vid denna chockerande händelse upphörde allt oväsen. De såg sig omkring och undrade vem som hade talat. Tystnad rådde. Så steg Femman fram mellan två stora bestånd av tuvtåtel. Hans ögon flammade vilt och fanatiskt. Han morrade och fräste åt dem som en trollhare, och de som stod närmast vek undan i skräck. Inte ens Hassel skulle för sitt liv kunna säga ett enda ord. Så märkte de att Femman talade.
– Kolonin? Ni ska gå till Kolonin? Ni dårar! Den kolonin är inget annat än en dödsfälla! Hela platsen är et enda vidrigt elilskafferi (rovdjursskafferi)” Där är snaror – överallt, varenda dag” Det förklarar allt – allt som har hänt sen vi kom hit.
Han satt stilla, och hans ord tycktes komma krypande upp ur solskenet, över gräset.
– Hör på Maskros. Du tycker ju om historier? Jag ska berätta en- ja en som El-ahraira skulle gråta åt. En gång fanns det en fin koloni i ett skogsbryn, med utsikt över ängar som tillhörde en bondgård. Den var stor och full av kaniner. Så en dag kom den vita blindheten, och kaninerna blev sjuka och dog. Men nåpgra få överlevde, som det alltid brukar vara. Kolonin var nästan tom. En dag tänkte bonden ”Jag kunde se till att de där kaninerna förökades – jag kunde göra dem till en del av min gård – deras kött och skinn. Varför skulle jag hålla kaniner i bur? De kan ha det utmärkt där de är” Så började han skuta kaninernas naturliga fiender, Räv, grävling, vessla och uggla.
Han la ut foder åt kaninerna, inte allt för nära kolonin. För hans syfte måste de vänja sig vid att gå omkring på ängarna i skogen. Och sedan snarade han dem – inte allt för många, bara så många som han ville ha. Inte så många att de skrämdes bort och kolonin blev öde. Kaninerna blev stora starka och friska, för han såg till att de fick allt det bästa. Och hela tiden var det nån som försvann, kaninerna visste mycket väl hur det låg till, men till och med inför sig själva låtsades de att allt var väl beställt. ….
… men en regel hade de – o ja den strängaste! Ingen fick någonsin fråga var en annan kanin var, och den som frågade var nån var, måste tystas ner. Det var illa nog att fråga var, men talade de om snarorna, då rev de och dräpte.
Jag lämnar där det jag kallar Törnrosa-kolonin där, det är uttaget ur det kapitlet och skulle så klart gjort sig bättre i sin helhet, men för det finns boken att låna på regnbågsbiblioteket, eller köpa på bokhandeln. Jag ska inte i detalj på Marcus Oscarsson-vis tala om för er vad ni ska tycka, men kan nån gång då och då i kommande text hänvisa till det här kapitlet, vilket enligt mig är väldigt talande för den tystnadskultur som råder i vår värld, i vårt land, i detta nu. Samt den mentala kollektiva sjuka som har drabbat mänskligheten.
(Fortsätter i morgon eventuellt, för trött nu kl 23.45)