…
Förord
Orden bara rinner ur mig så fort att fingrarna knappt hinner med. Och när det blir så och en röd tråd bör finnas, samt avvägande av ordval, skaffar jag mig väldigt mycket jobb. Men ibland är orden så viktiga att de måste nå ut. Och inte främst för min skull. Nu i morse, nästan medan det var natt, rann orden till i ett oupphörligt flöde, och trots tidpunkten, kände jag att det var för bra för att inte skriva ner, för viktigt, när väl orden faller på plats. Jag får väl ta ut OB då? Nä just det, jag gör detta obetalt, för friheten för folk.
Litteraturen och konsten
Litteraturen, är viktigare än någon kan föreställa sig, även annan konst så som film, målning, etc allt som kan uttrycka annars saker som kan va svårt att ta till sig. Metaforer, jämförelser, upplevelser, alla till för att få människan, tittaren, läsaren att känna, tolka och förstå, men framför allt bilda sig en egen uppfattning. Det klarar inte media, stat och kommersialismen av, och har det oftast heller inte som mål. Och jag hämtar en hel del metaforer, liknelser, heureka-upplevelser från just litteratur och film. Och inte alltid nödvändigtvis från film eller litteratur, som är förväntat tungsinta och djuplodande. Utan även från de som kategoriseras som underhållning, action, och tom barnlitteratur. Ex ”Det osynliga barnet” av Tove Jansson, Emil i Lönneberga” Av Astrid, Nalle Puh… här finns otroligt mycket djupa kloka, och framförallt jordnära tankar. Wellcome Mr Chance (Peter Sellers, ”being there”
I action-genren, Sagan om ringen, Pirates of the Caribbian, ”braveheart, etc etc. Och nu i litteraturen, ”Utvandrarna”, ”Den långa flykten”, om kaninflocken som hotas av katastrof, Horace Engdahl, till min förvåning, Ulf Lundells vardagar t o m, ”
Inte ett garanterat långt liv
Men tillbaka till hälsoresan emot färdriktningen, och den sovande kolonin. Det kan bli en hel del ord och meningar detta, inser jag. Jag har ju faktiskt gått från ett själsligt magert vrak, till en klok, balanserad, tränad hälsosam man. Detta ger mig inte immunitet mot sjukdomar, eller tragedier. Ingen är opåverkbar. Och livet är en risk i sig. Inga garantier finns, inte ens för kloka hälsosamma människor. Möjligtvis, vill jag hävda, så mår man bättre på vägen fram till döden, snarare än garanterar ett långt liv.
Små hälsostigar som leder bort från giftiga motorvägar
Jag har dock funnit att det jag kommit fram till, i det mesta inte följt min samtids syn på vägen till hälsa och lycka, och att det mesta har jag fått komma fram till själv, och det har varit en lång väg, med många smala hälsovägar där man gått ensam, vid sidan av den mindre hälsosamma ”huvudleden” där de flesta går… eller snarare åker bil både bildligt och bokstavligt. Jag har funnit att vår samtids syn på hälsa inte bygger på förebyggande, näringsrik kost , motion och styrka, utan den tycks bygga på konsumtion av näringsfattig kost, stillasittande, och sedan reducerande av symptom som uppstår till följd av det dåliga obalanserade levernet, med följden att det uppstår än fler symptom, genom biverkningar. Så när man, om man har tur uppnår pensionsåldern, så äter man minst 10 olika piller om dagen, och då räknar jag inte in vitamintillskotten. Alla kemiska preparat. Jag fram tills nu, då de även förespråkar nanoteknologi, som ska frakta, via tittande i mikroskåp-små robotar, samma kemikalier in i kroppen till ”rätt ställe” Ja vad kan gå fel med det? – En annan tanke, som jag hade, var att äta nyttigt, leva måttligt, återbruka, röra på mig, älska ”motstånd”. Den anses nästan från alla håll som en extrem hållning idag.
Själen
Här har den största och mest snåriga resan gjorts av mig. Resan till självaktning och självkänsla, som inte behöver förväxlas med självförtroende, som oftast är helt väsensskilt från självkänsla. Självförtroende enligt mig i huvudsak förknippat med förtroendet för sig själv satt klara av en uppgift, att vara duktig på något. Det kan t o m vara motverkande för självkänslan, men behöver inte vara det. Blir det när man sätter hela sitt värde på spel, i sina egna ögon, utifrån vad andra tycker om en, och det i sin tur utifrån att vara duktig, eller än värre, strävan efter att vara bäst. Eller som många som mår dåligt, kravet att tom måsta vara bättre än alla andra, för att tillåtas finnas, leva och må bra. Den resan skulle jag egentligen kunna skriva tre tjocka böcker om. men inte här och nu. Jag fortsätter till kroppen/borgen, där själen bor under jordavistelsen. Vad som händer med själen efter det, tvistar de lärde och de troende om.
Kroppen
Kroppen har jag väl varit något bättre på att ta hand om längre tillbaka, men låååångt ifrån bra. Och man kan inte göra den ena resan utan den andra,. Kropp och själ hör ihop. Lider den ena, så lider den andra. Och allt eftersom jag gjorde framsteg med självförtroende, ta plats i världen, på jorden, så blev jag bättre på att ta hand om min kropp också. Och iom att kroppen mådde bättre, så orkade själen mer, och fann ro. Och jag fann, att moder jord hade allt vi behövde, för att må bra, och att apoteken, sjukvården sällan skapar hälsa, i bästa fall lindrar de symptom. Möjligtvis med undantag för lyckade operationer. Och i sämsta fall, vilket ofta tycks vara fallet, försämrar vården hälsan.Jag har funnit att oftast botar man sjukdom genom att inte bli sjuk. Dvs ge kropp och själ så bra förutsättningar som möjligt. Vi västmänniskor gör det bakvänt oftast. äter fel, rör oss för lite, och ska försöka bota det med kemikalier och vacciner. Märkligt på min ära, märkligt.
Miljön omkring mig/oss
Inte helt lätt att påverka, kan delvis handla om ekonomiska förutsättningar, om huset du bor i är sjukt. Annars det som går att påverka är ju vart du vistas i utomhusmiljöer, och hur länge. Brukar välja mindre biltrafik och avgaser när det går, när jag går, eller cyklar. Men ibland kommer jag ju inte ifrån det helt. Skogar ger syre, vatten ger det estetiska sitt. Har ju även kommit att lära mig,, och ompröva min syn på det lilla livet omkring, med insekter, blommor, fåglar, gräs och ogräs och så kallade skadeinsekter. Pollinering, nischer i naturen, ekologi, fortplantning, samspel mellan arter, och att när man tar bort en art, påverkar det alla andra, Lite som människans värld, där det eg är ogjort att förändra den drastiskt, utan en totalkollaps. Vilket är anledningen att den globala agendan, och ”the great recet” är direkt farlig för inte bara mänskligheten utan massor av arter på kort sikt. Skulle människan lyckas med att bara förgöra sin egen art, skulle det vara av godo för nästan alla arter i övrigt. Men risken är stor att det blir utdraget och människan tar med sig stora delar av artbestånden och populationen i sitt fall, om det fortsätter som nu, vilket det så klart kommer att göra, eftersom människan tycks vara oförbätterlig som art betraktat.
Litteratur-zappning
Läser ju flera böcker parallellt nu, av den anledningen att jag vill få omväxling, samt lära mig parallellt med varann. Jag har döpt det till att litteratur-zappa. Just nu ”Galen i insekter” ”Den långa flykten”, ”Vardagar 2”, och ”Den verklige Anthony Fauci”. På cafeet idag blev det ”Galen i insekter” Och min hjärna fungerar bättre då, än att sträckläsa.
Det vackra ogräset Tomas, som blommar sent
Och som en av mina tusentals metaforer, och i min själsliga och kroppsliga hälsoresa, kan jag på ett vis se mig själv som ett vackert ogräs, som glömts bort av omvärlden, i skymundan, och därför har ingen i princip brytt sig om att konkurrera ut mig (växt och fauna-symbolik) Jag har kunnat hämta mig. Men ses fortfarande som ett ogräs av de ”planterade” växterna (mera metaforer) Men jag är dessvärre i den planterade världen, civilisationens laglösa lagar skör och missanpassad. Dvs missanpassad till en missanpassad tillvaro och omgivning. Men jag överlever så länge mina rötter är djupa och starka, och det finns näring i ”jorden”. Och så¨länge de inte drar upp inga rötter helt så klarar jag mig väl, men ingen växt klar iofs det, en längre tid, utan att bli omplanterad och vattnad.
Villfarelser, självbedrägerier åt höger och vänster
Således har jag kommit att inte förespråka ett fullkomligt anarkistiskt politiskt system, i människovärlden, som lämnar det helt upp till varje individ att klara sig på egen hand. Jag har tidigare enkom vurmat för ett solidariskt system, där alla bidrar till det gemensamma. Men saken är den, att inte heller anarkister och kapitalister som så självförhärligande påstår sig vara självförsörjande, och ”self made”, men är mest självbedragande. I praktiken lever som de inte som lär, och definitivt inte är oberoende, bara fräckare och mer brutalt egoistiska. De lever också på /av bidrag, förmåner, avdrag, som kommer från gemensamma kassan, men tycks ofta mena på att det är ”smart” att utnyttja systemen, och gränstrakterna kring dem och lagarna. Mina visioner, är nog mer naiva, utifrån tron på godheten i den mänskliga naturen. Den får jag nog revidera något för att kunna överleva och leva i den här världen.
Galen i insikter
Så, ”Galen i insekter” har gjort mig galen i insikter. Jag är inte alls emot forskning, så som många mindre fria själar försöker klistra på mig. Inte alls emot forskning och kunskap. Men jag ifrågasätter ofta starkt vad som etiketteras som forskning, vetenskap, experter, samt metoderna och framförallt vilka slutsatser som dras i forskningens namn. De presenterade forskningsresultaten i vaccinationskampanjen, är för det första inte presenterade eftersom man gärna vill dölja dem för allmänheten. Detta har jag visat på otaliga gånger, för de som vågat läsa. Och för det andra är det ihåliga forskningsresultat som många gånger är gjorda för att svara på andra frågor än de, som de presenterar resultaten kring. Lite som Marcus Oscarssons fördummande sammanfattningar, politiska ”analyser” som gör tänkandet ÅT lyssnaren/tittaren, vilket innebär att ALL makt kring informationen hamnar hos ”experten”, vilket gör lyssnaren HELT utelämnad till hens tolkning. Och skulle jag vilja påstå, hens tydligt vinklade tolkning. Min hållning är att det alltid är både bättre att faktiskt inte veta, och att konstatera och erkänna att man inte vet, än att framställa dylikt som fakta.
Riktig forskning och vetenskap, är att INTE veta
I denna insektsbok, görs forskningen på det viset som jag anser vara riktig forskning. Alla frågetecken kring forskningsresultat, lämnas som frågetecken till de eventuellt rätats ut. Och även då ska det alltid vara möjligt att kröka det raka utropstecknet till ett frågetecken igen, ALLTID! Så är definitivt inte fallet med varken merdelen av den presenterade.av multimiljardärer ägda vetenskapen eller dess näst intill religiöst vetenskapsdyrkande pöbel. Så jag älskar forskning, mer än vetenskap, och jag misstror ”experter”, som sig bör.
Men framför allt, ger mig böcker likt denna en insikt i det livsnödvändiga sambandet mellan arter, och tvingar mig ompröva mina odlingsmetoder och mitt leverne ytterligare ett steg i rätt riktning. Till slut blir det ett rent nöje att delta i denna mikrovärld, via litteraturen:
”Ängssalvian, en vild släkting till kryddsalvia, har ståndarknappar som är gömda bland de övre kronbladen i dess lila blomma. Därinne finns en fiffig mekanism som gör att biets aktivitet, när det tränger ner i nektarkörteln får ståndarknapparna att falla framåt, och noggrant placera pollen på insektens thorax, precis bakom huvudet. Det har inte funnits Ängssalvia på min äng förrän på senare tid, och det beror på att den har tunga frön och därför tar väldigt lång tid på sig att återkolonisera lämpliga områden. Men efter att jag samlat ihop lite frön från trakten och spridit ut dem i gräset, har en handfull av de här ljuvliga plantorna klarat sig. Jag kan aldrig låta bli att plocka ett smalt grässtrå och försiktigt föra in det i blommans mynning, för att efterlikna biets aktivitet, och få ståndarknapparna att graciöst falla framåt”
Fattar ni? vilken jordnära poesi!
*Det här får räcka i den här blogginläggsserien som kommer få flera avsnitt. Återkommer till sambanden med vår värld, som inte faller samman, utan håller på att raseras.