…
Såg just på en fransk film ”Amanda” på SVT play, och blev rörd till tårar, om och om igen. Länge sedan jag grät. Men så grät jag ju hela tiden i sammanlagt 10 år också. Men nu, nu gav de mig liv, i mitt bepansrade, kärleksfulla, glödande hjärta. Efter tårarna, är det som om jag lever igen. Tills pansardörren återsluter det, som skydd, för att inte hamna i år av förtvivlan igen antar jag.
Tjejen som spelar Amanda – jag vet inte hur de bär sig åt, men hon krossar hjärtat på en i hjärtat gammal föräldralös gubbe. Filmen, fantastiskt jordnära, mänsklig på alla vis. En film jag behövde nu. Så mina älskade tårar kunde öppna pansarporten för en stund, och blåsa in livs-luft.
Livet känns verkligt en stund igen, efter allt det overkliga som sker i verkligheten. Det krävdes ett besök filmens värld, där verkligheten är spelad, för att kunna fly denna overkliga verklighet, med tystade människor, och avhumanisering för en stund. Tack till regissören och alla skådespelare. Speciellt tack till lilla ”Amanda” som öppnade mitt hjärta med sitt skådespel.