…
Det är ändå märkligt, hur osynkat livet kan te sig. Men det kanske ändå inte är en slump just detta med insikten att vara fri, är att vara ensam. Att vara ensam, och att känna sig ensam, kan i någon mån vara olika saker, även om många som är fysiskt ensamma, också kan känna sig ensamma.
Så mycket av min tid, har gått åt till att undfly ensamheten, som jag var livrädd för som ung, och ända fram till nyligt, för några år sedan. Och ju mer jag undflydde den, desto mer jagade den mig. Så är nog fallet med det mesta man försöker fly ifrån. Under den här perioden kände jag massor med folk, hade ständigt folk omkring mig, ställde upp i alla möjliga och omöjliga situationer. På bekostnad av en man jag nu för tiden visar en helt annan respekt… mig själv!
När jag gradvis blev vän med den mannen, och accepterade pojken han var, och fortfarande har med sig. Så som alla människor bär barnet i sig, inom sig, och är en del av den man är. Vare sig människor erkänner detta eller inte, håller jag det för ett faktum. Så när jag gradvis blev vän med den mannen som är jag, så blev ensamheten bekväm, och nästan ett behov.
ATT jag var livrädd för att bli ensam, bli lämnad, är inte alls svårt för mig att förstå nu. Och när jag förstår det, kan jag acceptera. ATT jag var livrädd, var till stor del pga att jag hade en självmordsbenägen mor, som då och då pratade öppet om att ta livet av sig. Och till och med hotade mig med detta, när hon var arg. Ibland hotade hon med att rymma hemifrån. Det kanske inte låter så drastiskt? Men med tanke på att det då bara var hon och jag, och jag var mellan 6 – 12 år då, så var det i princip detsamma som slutet för mig.
Vi människor är biologiskt sett flockdjur. Och vi är genetiskt programmerade att vi inte överlever utan ”flocken”,. och därför reagerar vi också därefter. Speciellt som små barn. I den vilda naturen överlever sällan en unge utan förälder och flock.
Det är då lite lustigt nästan, att nu när jag lärt mig acceptera det som varit, lärt mig vara i min ensamhet, och förlika mig med den på många sätt kärlekslösa uppväxt jag hade, då går hela världen och blir galen, och utan att blinka, utan en tanke, blir många nära och bekanta villiga att exkludera mig (och alla ovaccinerade) ut ur ”gemenskapen” Det rättfärdiga, de lydiga. Hur trygg jag än må ha blivit i mig själv, och hur mycket jag än slutat fly från ensamheten, eller rädslan för att bli övergiven, hur mycket jag än accepterat och förlikat mig, så är jag fortfarande ett flockdjur, för jag är människa. Tusentals år av Darwinsk utveckling, försvinner inte ur reptilhjärnan, för att man påstår sig vara klar med sitt förflutna, som många lite överlägset påstår sig ha gjort.
Så visst… jag lämnas inte alls oberörd av att ha blivit marginaliserad de senaste åren pga min hårdnackade tro på yttrandefrihet, tro på att även ovaccinerade, likt kvinnor har rätten över valen kring sin kropp, och vad som penetreras in i den. Jag har tagit det hårt. Inte för att jag inte klarar av att vara ensam långa stunder, utan för skräckscenariot, där en majoritet av världens befolkning plötsligt, på order, kan vända sig emot en grupp, uppmana till dess begränsade frihet, uppmana till att de inte ska få vård, uppmana till att de ska få betala sin egen begravning. Och kanske det värsta, att veta att när liknande situation genomförs igen globalt, så kommer många av de som nu ler mot mig, är trevliga som vanligt, precis som 2018…. förvandlas igen, till människor som är redo att lyda blint, till närapå vad som helst, och utesluta andra ur gemenskapen på order uppifrån, och kanske gå ännu längre i indragandet av mänskliga rättigheter, röra sig som en fri medborgare?
Vem är du?
Så ang ensamhet. Jag känner mig mindre rädd för att bli lämnad än någonsin. Men priset för min frihet, har jag fått betala med mental och fysisk ensamhet. Mental ensamhet menar jag tystnadskulturen som råder, hur folk tiger ihjäl hur en global diktatur håller på att skapas. Ensamhet och frihet, syskonsjälar?
Ja … jag skulle nog påstå det.