…
Folk i allmänhet föreställer sig nog att på det stora hela, att: det där stora ute i världen berör inte ”mig”. Det är för stort för oss här hemma.”Jag” Fortsätter nog ”engagera mig” i saker jag ”rår på”, som jag känner mig bekväm med. Jag har ju mitt hus, mina barn, min familj, mitt jobb här….. och mitt uppdrag i mitt parti som gynnar mina intressen, och min plånbok… varför skulle jag bry mig om Klaus Schwab och WEF?
But ”There won’t *be* a Shire, Pippin”
Det här är svårt för ”vanligt folk” att graspa… fatta, kunna ta in. Det ter sig overkligt allt det där som konspirationsteoretiker och foliehattar likt mig exponerar, och berättar om. ”Det ser ju ut som vanligt här hemma. Jag går ju och handlar, jag lever ju mitt liv, det där är nog överdrivet.” Jag kan tänka mig att ukrainska familjer innan februari 2014, inte heller gick och funderade på invasion. De hade sina liv, sina barn, gick o handlade som vanligt. Inte nu längre. för att ”There won’t *be* a Shire, Pippin”
Det sker långsamt, gradvis förändringen, de för öppen ridå, inte vill att vi ska märka, eller opponera oss emot. Precis som offret och psykopaten i en misshandelsrelation, så börjar inte psykopaten med att misshandla sitt offer på första dejten. Då går hen sin väg. Först vaggar hen in offret i trygghet och hot, sakta men säkert bryter hen ner offrets vilja och självtillit. Tills offret inte vågar lita på sina egna tankar längre. Jag har varit där… där jag inte vågade lita på mina tankar. Jag kan återkomma till vem/vilka psykopaterna var vid ett annat tillfälle. Just nu handlar det om större saker än rättmätig blaiming.
https://www.podbean.com/media/share/pb-yxps5-11c569c
Jag tänker mig oxå att om man frågat en svensk medborgare som levde på 80-90-talet, hur långt de var beredda att gå, vad gäller begränsade medborgerliga rättigheter, så hade folk troligtvis tyckt att dagens åtgärder och planer varit helt oacceptabla. Men inte nu. Inte år 2022. Vad har hänt, som fått folk att ändra sig. De förklaras riktigt bra i podden jag länkat till ovan.
Utdrag ur podden:
”Det handlar ju om, vad lämnar man kvar, efter att man då har lyft de här restriktionerna. För att det är nånting som har hänt, det är inte samma samhälle som fanns i början av 2020 o det tror jag inte riktigt människor tänker på. Utan de upplever ju naturligtvis att nu är vi fria. För de jämför ju med hur det var de senaste månaderna. För vi har inte det perspektivet. Och på den här resan har vi börjat acceptera saker vi inte hade gjort innan”
Ett utdrag ur P1 dokumentären ”Han var för bra för att vara sann”
Som handlar om Kristin, en ung kvinna, som blir ihop med en psykopat
”Man vill bara ropa till Kristin, men snälla, du ser väl att han är ett monster
lämna honom, omedelbart, men som så ofta händer stannar offret kvar
i den destruktiva relationen, alldeles för länge, och får betala ett högt pris.
Kristin, gråtande: ”O det känns ju så fruktansvärt, för man har inga vänner kvar, man har ingen släkt, man har ingenting”
Har jag vänner kvar, om de var redo att offra mig och mina medborgerliga rättigheter och friheter under covid, ..?? Är/kommer de vara redo, eller än mer redo att offra mig nästa gång? När de som tidigare konstaterat, flyttat fram sina positioner för vad de går med på, accepterar, som de aldrig skulle accepterat februari 2020?) och tanken slår en … vilka är de, dessa människor jag kallar mina vänner? Och vem är jag som litar på dem som vill offra mig? Hur kan jag gå med på det?
Ska jag låtsas som jag litar på de som bara för ett halvår sen slängde mig för vargarna bara för att jag var ovaccinerad? Ska jag lita på dem? Är de mina vänner? Vad gör de nästa gång, när gränsen för vad som är acceptabelt mot sina medmänniskor flyttats ytterligare, och normaliserats?
Och om man känner för den här kvinnan i P1 dokumentären, hur kan man då inte förstå vad man bidrar till i ett blivande totalitärt kontrollsamhälle?Är folk rädda för sina egna tankar, när de vägrar titta på information som motsäger det enda tillåtna ? Är de rädda för sina tankar, eller att de ska bli uteslutna från samhället, vänner, jobb? Eller är det bara det klassiska ”det händer bara andra”-syndromet?
Eller som nån ”debattör” på DN skrev till mig:
”Om man bara gör som man blir tillsagd, så är du fri att göra vad du vill”.
Hade det bara varit han, så hade jag skrattat åt det. Men han är låååångt ifrån ensam.NU gav det mig istället iskalla rysningar längs ryggraden, för jag har fortfarande en ryggrad.
Försvara olika illusioner vi har
Vi har tränats till lydnad, får jag stå? ska jag sitta? Liknelsen med relation … som offer. Men om jag bara anpassar mig liiiite mer. Om jag kan lista ut i förväg vad min partner, vad verkar han ha för humör den här morgonen, så kan jag jag göra rätt utifrån de å.”.. anpassa sig långsamt. Känns det igen?
Ringer det nån klocka?
Det kommer inte finnas kvar, det samhället ni lutar er tillbaka mot, när ni tystnar, vägrar prata, ifrågasätta, och inte vågar stå upp för mänskliga värderingar och yttrandefrihet. Och det kommer isf vara ni som kommer ha skapat det dystopiska samhället. Och har man då dessutom barn, vars framtid ligger i det samhället, så ter sig tystnadskulturen än mer underlig.