…
Jag undrar hur det är att vara den som misshandlar?
En kvinnlig terapeut, som förut levt i en misshandelsrelation berättar i folkets radio när det galna blir normalt, om relationen, och likheterna över vad som sker i samhället och världen idag. En sak hon berättade var hur hon till slut kom att tro på honom, att hon var den felande. Och hur det till slut var en väninna som sakta fick henne att förstå, att det var helt galet, så kunde hon inte låta sig behandlas. För henne var det vändpunkten. Utan den speglingen kanske hon inte tagit sig bort från denne kontrollerande, psykiska och fysiska misshandlare.
Just vändpunkten känner jag igen mig i. Bekräftelsen, uppvaknandet över att jag hade ett val, och valet kunde vara mitt. Vad JAG ville var en möjlighet. Jag hade levt i 50 år, utan att ens reflektera över min egen vilja. Ständigt levt för att blidka andra, vara andra till lags. När min KBT-terapeut plötsligt sa något som förändrade allt, EFTER det att hon under en längre period varit en som lyssnat och bekräftat mina känslor, och min rätt att leva och må bra. Så sa hon. – ”Men jag tänkte närmast på vad DU vill Tomas”.
Utan processen av bekräftelse av vad jag varit med om, och mina rättigheter som människa, hade orden inte fastnat. Men nu trillade polletten ner.
Jag uppmanar att lyssna på Folkets radio och den här kvinnans berättelse, och hennes upplevelser av vad som sker i omvärlden, och liknelserna som är slående, när man väl hör henne berätta. En nära vän till mig, vars egna företag har näst intill krossats ekonomiskt av de globala och lokala nedstängningarna. Och än värre är att människors beteende har förändrats pga av hoten och skrämseln från makten. Så nu när det som aldrig egentligen var så farligt som det påstods, är över, så kommer kunderna ändå inte tillnärmelsevis i samma utsträckning. DE är rädda, de har ändrat beteende, fullt och helt. Han vittnar även om hur hans liv förändrats hemma, relationen till sin familj har förändrats helt. Han insåg det när han satt och tittade på foton från för några år sedan.
Alla har vi i någon mån blivit påverkade av all skrämsel, av den näst intill maniskt upprepande propagandan, som sker än idag. Folk som blivit isolerade rent fysiskt, folk som upplever en social och intellektuell isolering. Som sägs i podden på Folkets radio, när Vår dåvarande statsminister gick ut och uppmanade:
”Ta en krampaus – från människor som du inte är absolut säker på, att de har vaccinerat sig”
Terapeuten som levt i misshandelsrelation säger:
”det är psykiskt våld, det är precis vad det är, det är psykisk misshandel. Och det kände jag redan från början faktiskt, när pandemin kom och ingen riktigt visste vad Corona var o, det gick ut information om att man skulle låta bli att kramas. Min känsla redan då var; det är NÅT som inte stämmer. Aldrig nånsin tidigare har vi uppmanats att inte va .. nära varandra, att inte bry oss om varandra. Bara för att det går ett virus. De e klart att man, med sunt förnuft låter bli att krama nån, hostar och snorar alldeles väldigt. De sitter…. de sitter i oss, det vet vi instinktivt, nämen, man kramas inte om nån nyser och hostar, men nån som e frisk? Varför skulle jag inte krama nån som är frisk ?
Det stämmer inte! När någonsin i historien har det varit mänskligt, omsorgsfullt att distansera sig, ifrån någon ? Att hålla avstånd från nån… Det gör vi ju när vi ogillar en person. Eller … när vi … känner oss väldigt hotade av en person. Då distanserar vi oss, och håller avstånd, om vi är vid våra sinnes fulla bruk. Men människor som inte är hotfulla ? Dom ska vi väl inte hålla avstånd till ? Så det gav mig ehm väldigt obehagliga vibbar redan från början. Och det blev ju värre och värre. Och när till och med vår statsminister går ut och UPPMANAR, att distansera sig från, en viss grupp av befolkningen, som om dom vore pestsmittade. De e bara misshandel! Det finns inget annat ord för det! (slut på citat/utdrag ur podden)
I allt det här, undrar jag, hur det är att vara den som misshandlar? Hur lite mänsklighet finns det kvar i den som uppmanar folk att distansera sig från en specifik grupp människor i samhället? Hur stor skillnad är det från att säga att distansera sig från homosexuella, från invandrare? Hur är det att vara den som misshandlar?
Jag vill minnas att jag var en rätt kramig person förut, och att det uppskattades. Speciellt kramade jag gamla tanter och t o m gubbar. Men det har upphört. Kanske pga att många var boulespelande tanter och gubbar. De som uteslöt mig från boulespel i februari 2022, via ett styrelsebeslut, som enda ovaccinerade personen i föreningen. Kanske har det utöver att de varit panikslagna, fast med dubbelmoraliskt beteende… kanske har min lust minskat drastiskt, att krama de som uteslöt mig i ett läge då jag under lång tid tagit hänsyn till dem på alla tänkbara sätt. Genom att inte komma nära p, genom att handla åt dem, tog ut en av de isolerade på promenader… kanske har min lust att spela boule också påverkats av detta… kanske. Och kanske kramlusten, från min sida. INNAN vaccinet kom, var de upp i ansiktet på varandra HELT utan hänsyn till nån smitta, apropå dubbelmoral.
Och det kramlösa samhället har blivit ett faktum Och jag lider av det. Säkerligen många andra ännu mer än mig. Det är som sagt var misshandel kära fd Statsminister. Hur är det att vara misshandlare undrar jag? Vad har hänt i en människa med makten att påverka en hel befolkning, och uppmanar till att utesluta folk från närhet och gemenskaper, och splittrar stora delar av befolkningen för lång tid framöver?
Det finns många, många fler tänkvärda funderingar i podden. Nu tog skrivorken slut.