…
Jag måste nog resa bort nån gång då och då, har jag insett, efter att ha kommit hem från helgresa till Eskilstuna. Jag var så slut i pallet när jag kom hem, att det var snäppet innan Ågren. Erfarenhet av mina behov sa mig att liten lur skulle hjälpa. Det gjorde det. När jag var yngre avskydde jag rutiner, kände mig fängslad av dem. Men jag har nog blivit en vanemänniska på gamla dar, det är ju naturligt på nåt vis, när man ägnar ett helt liv åt att försöka hitta ett liv man trivs någorlunda med. Och våra hjärnor, gamlingarnas, är inte överförtjusta i förändring. Man kan säga att det är lite autism light, att bli gammal. Av allt jag saknade på den korta tid jag var hemifrån, var, min säng och mina livsnödvändiga tupplurar nummer 1, nummer 2 var en anständig kopp kaffe/espresso, och nummer 3 min egenhändigt, på mestadels egna råvaror lagade mat. T o m i fryst och upp-micrat format. Det bästa med att resa bort, är nog banne mig att komma hem igen. Och då har jag ändå haft det trevligt, med människor jag känner väl, och trivs med.
Nummer 4 på min lista av saknade rutiner, var min spikmatta, och nummer 5, min ryggkliare.
Jag har definitivt blivit en vanemänniska. Nu sedan jag kom hem har jag kliat ryggen utav bara tusan, till den milda grad att björnen Baloo skulle bli avundsjuk – ”vi måste ha tag på ett träd, här ska det klias till tusen”. Och sen jag kom hem har jag avnjutit en kopp espresso, efter att ha lidit all världens kval över hotellkaffet nere vid frukost och middag. Ett vanligt frystorkat kaffe var deliciöst jämfört med det kaffet som bjöds där. Och det gjorde min espresso till en sjunde-himlen-upplevelse. Det bästa med att resa bort, är nog banne mig att komma hem igen. Jag har även legat en stund på spikmattan, och lurat en stund, ätit av min frysta tomatsoppa upp-micrad, Så Ladies and hängsle-män, I am back in business again, Jag är åter, människa. Magen älskar att komma hem igen. Den har inte varit i direkt uppror, men har protesterat ivrigt med surpruttar…. eller ska jag säga: pruttesterat?
På Tönnebro, kom en kvinna och satte sig ensam vid ett bord, och hennes man kom efter en stund. men innan det slängde hon upp mobiltelefonen, riktade den mot mig, och såg ut att fotografera mig. Jag vet förvisso att jag är en osedvanligt vacker gammal gubbe, men hon kunde väl vara lite mer diskret tänkte jag. Folk kan ju flockas kring mig o ska ha autografer !!!!! Jag åt min stekta strömming med Pärmos, och drack något mindre otäckt kaffe efter maten. Reser mig o ska lämna tillbaka brickan, och springer nästan in i musikern och tomatodlaren Stefan Sundström, som tydligen satt bakom mig, i samma foto-vinken från kvinnans mobil. Jag tänkte. va avundsjuk Stefan ska ha blivit när hon valde att ta kort på mig!?
Jag tiggde mig till att få köra en sträcka hem, från Tönnebro, för att det är kul att köra. Hyrbilen var en Volvo av nån sort. men för mig var det i det närmaste ett flygplan eller rymdskepp i instrumentpanel och inställningar. Jag frågade Per om bilnyckeln till bilen så jag kunde starta den, och fick till svar att jag inte behövde någon. Så klart var det dessutom an automatväxlad bil/rymdskepp. Efter instruktioner av förre piloten, lyckades jag ändå starta maskinen. Och vi lyfte inte från marken som tur var. Inte heller stolinställningarna gick att känna igen fråmn när farfar var ung. Jag tryckte på nån spak vid sida, och for framåt, uppåt, nedåt, helt utan kontroll och styrsel. Den tidigare chauffören, Per, hjälpte till så gott han kunde. Men jag trodde att han när som helst skulle fälla ut sina utomjordings-antenner i pannan, när han lutade sig mot mig, och petade under ratten, så den sänktes till en behagligare nivå. Per är nämligen 197 cm över havet. Efter det rörde jag inga andra reglage än blinkers och farthållare, gaspedal och broms.
För om jag tryckte fel, så kunde troligtvis vingarna fälts ut, och jetmotorn aktiverats, och vi hade försatts i Warp drive… o sedan hade jag aldrig återsett moder jord igen, och kaffet i andra världar kanske kunde varit ännu sämre än hotellkaffet – även om jag tvivlar på det.
När vi väl anlänt till Sollefteå efter de sista milen av enerverande 80-sträckor, så lämnade vi av min Co-pilot först uppe vid Björkvägen. Och utan Co-pilot var det lika bra att lämna över skeppet till han som skulle lämna den åter till uthyraren. Och han hade ännu värre med matvanorna, och lade av en en brakskit i bilen som gjorde att strax efter kom det på nyheterna om farligt gasutsläpp, och hesa Fredrik tjöt, innan de kunde avfärda fisen som ”naturgas”. Men den var så rutten att AC inte hade en chans mot den, utan man fick på gammeldags vis hä ner sidorutan. Inte heller det hjälpte mot kväljningarna. Och när nöden är svår, tar man till drastiska åtgärder. Jag satte ut huvudet ut genom sidorutan, och glömde att jag hade en keps på, som naturligtvis for all världens väg. Att det var en Djurgårdskeps förstår ni läsare genast genom att när vi vände och plockade upp den, var det hjulspår på den … Jävla MoDo-iter! Midi-oter!!!
Jallafall skönt att va hemma igen, så kan man undvika rymdfärder, gasutsläpp och brottsligt dåligt kaffe.