Kaffe, grönkål och Zucchini – Gud välsigne mig!

…
Kaffets begynnelse … troligtvis
Det sägs att kaffet blev upptäckt som dryck av en Etiopisk getfarmare, vars getter åt av frukterna (kaffebönor) och blev otroligt pigg och skuttade glatt omkring efter att ha ätit dem. Och att man då testa att koka bönorna till en gryta. Och på den vägen är det…??

”Säffle! kan man få en kopp kaffe”
Ja, den känner väl var svensk över 50 år till, men inte den yngre generationen så klart, och det är väl som det ska vara? Eller ? Jag hade egentligen ingen relation alls till drycken innan jag flyttade till Sollefteå vid 20 års ålder. Det är väl delvis pga att barn oftast inte dricker kaffe. Men även på grund av att det inte fanns nån kaffekultur hemma vid, i vårt dysfunktionella hem och familj. Men jag tror även kaffekulturen skiljde sig redan då på landsbygd och i storstad. ’(Storstad?)
(Kaffe Stockholm eller Jämtland)

Ångermanländsk walkabout
När jag flyttade till Sollefteå pga av själslig, personlig konkurs, eller en fullständigt *ramponerad (förklaring till ordet senare i texten)… själ, tillika hjärta och ”huvudkontor”, då gjorde ”Morbro” Rolf en Ångermanländsk walkabout med mig under mitt första år i Sollefteå. Jag fick träffa hans vänner och bekanta, och på så sätt skapades grunden för ett eget socialt nätverk. Och det var tanken från Rolf. Och det var då jag lärde mig att allt som oftast stod redan kaffepannan på spisen, när man kom hem till folk. Ibland kanske för att man såg gästerna komma, och då åkte pannan på spisen, innan fråga om gästerna ville ha kaffe. Eller för att den faktiskt redan var på spisen. Och reagerade värden sent, då åkte den på spisen sen man kommit in i huset. Och då var det oftast inte en fråga om du ville ha kaffe, utan en ledande fråga, med endast ett accepterat svar. Vid ett tillfälle, berättade morbro Rolf att de åkt till Sören Henriksson, för att surra. Sören kallades för övrigt för Surren Henriksson, för han kan prata på in och utandning. Dörren till huset var öppen, som den plägade vara på den tiden man inte behövde låsa var en cykel eller hus. När han och moster klev in, hörde de långa timmerstockar dras från soffan i finrummet, där Sören låg på sofflocket. Rolf och Maggan, satte själva på kaffepannan, drack sitt kaffe, skrev en lapp till Sören och tackade för kaffet. Sören skrattade gott när de träffades vid nästa tillfälle.

Socialt kitt
Kaffe symboliserade på något vis gemenskap, paus från vardagens vedermödor, på den tiden vedermödor faktiskt var vedermödor, och inte den rika medelklassens rikemansgnäll. Det pratades så klart jobb, ved, och diverse godsinnat byskvaller, och några uns illasinnat byskvaller oxå så klart. Men kaffekoppen, var drycken som gav ursäkt för denna viktiga sociala händelse, i ett landskap där geografin långt tillbaka, reducerade tillfällen för umgänge och prat. Men jag får även känslan att kaffestunden håller den nästan utdöende mänskliga generositeten vid liv… eller skulle kunnat göra det. Att bjuda in nån spontant på kaffe tycks sitta långt inne hos folk nu för tiden, även i Norrlands småstäder iaf. Vi sitter i våra små celler, som vi kallar lägenheter, och sköter vårt, och anmäler till hyresvärden om något oönskat ljud skulle störa just oss, vid någon tidpunkt då just vi, inte vill bli störda.
Och de bättre bemedlade tävlar med sina grannar om att ha senaste finaste sakerna på sina tomter, och så klart en robotgräsklippare, helst fyrhjulsdriven. Det är visst ekonomisk kris i Sverige har jag hört.

Hundar och ”Lotteri”
Då fungerar lotteriet* ¨nu för tiden faktiskt något bättre som social isbrytare, på ett sätt som vi inbundna, självvalt ensamma svenskar, tidigare löst med att skaffa hund. En ursäkt att stanna o prata, först med hunden, sen med matte eller husse. Eller som Morbro Rolf alltid sa, om det var en kvinnlig hundägare: ”Fin hund, får man klappa matte”? Det var innan feminism och metoo omöjliggjorde att ens skämta så. Med lotteriet* menar jag så klart kolonilotterna. Och en förutsättning för att det ska fungera som isbrytare är så klart att man är där, och sköter sina lotter, samt att det finns ett gångstråk förbi dem. Dessa kriterier uppfylls med råge på mina/våra lotter. Det är dessutom många hussar och mattar som går förbi.

Ingen kaffebjudning – än
Jag har inte kunnat bjuda förbipasserande på kaffe, pga eltillgång, och kaffepriser, men vem vet. Däremot bjuder jag både på visning av lotter, och prat kring odling, samt faktiskt att dela med mig av eventuellt överflöd. Oftast är det svenska underbara tanter, som odlat tidigare i sitt liv, men ju inte längre kan pga av fysiska begränsningar. Men även en och annan odlingsgubbe, någon turist och inland, om solen skiner och lyckan står en bi, någon gullig invandrarbarn. Som hon som gick förbi min grönkål, och sa, ”Fina blommor”

Siirka en påse kål och Squash
Härom dagen stannade en stav-tant till, när jag stod vid sidan av lotterna, och begrundade vad som behöver göras för området under hösten, men även till nästa säsong. Hon sa:
– Står du och beundrar odlingarna?
Och sedan startade en konversation, hör och häpna utan kaffe eller hund, som sedan ledde till att hon sa att hon gillade Zucchini, men tyckte att den blivit så dyr. Hon odlade det själv när hon var något yngre. Varpå jag sa att jag hade två st i kylen, att hon kunde få dem, för jag inte hinner ta rätt på allt jag skördar. Hon heter Sirkka Liisa med två k och två i, och är 88 år, och var på väg att gå runt Hågestaön.
Jag gick och hämtade mina Squash/Zucchini , medan hon gick runt ön, mötte upp henne vid bron, och hade tagit med en påse grönkål också, och frågade om hon gillade det.
-”Välsigne dig unge man”, var orden hon sa när jag gick iväg på stan, och hon gick hem med sina gröna saker. Hon sa även:
– ”Vi syns väl, Nu när vi etablerat kontakt. Och kanske jag kan bjuda dig på Squash-soppa?” Ja, kanske det sa jag. Men tänkte att en kopp kaffe skulle fungera lika bra, eller bättre. Ja just det ja … * Ramponerad! Det var damen som yppade detta ord, när hon beskrev hur den som köpte hennes hus, skött trädgården efter henne. Så vad ger det mig att ge till andra människor undrar ni? Vad ger ev en kopp kaffe?

Pay it forward
Ja just, apropå att dricka kaffe, och att ge…
Vid några tillfällen har jag idkat kaffedrickandets ”pay it forward”. Nämligen att när jag fikat på café, har jag betalat för en kopp kaffe till den nästa som kommer in på caféet efter mig, en anonym glädjespridare. Det är viktigt att den förblir anonym. Det är en kul idé. Men i praktiken kan problem uppstå. Antingen kanske caféägaren själv vill bjuda av olika anledningar, eller så kanske caféägaren säger ”Cah-ching”, tar mina pengar, och tar betalt en gång till från nästa kund. Ja men vaddå? I know my world, pretty good. Så jag bjuder hellre själv, egoist som jag är.

Men smaken då? asså på kaffet!
Ja det varierar ju så klart från person till person, och inget är rätt eller fel, så länge man tycker om det samt är ärlig. Men det kan vara svårt att vara uppriktig, eftersom vi lägger in så mycket mer än kaffesmaken när vi bedömer kaffe. Innan jag berättar om hur folk lurar sig själva och andra i detta, ska jag berätta lite om hur jag lurar mig själv kring vad som är godast.

Fy f-n för svagt kaffe
Det äckligaste jag vet i kaffeväg, är svagt kaffe. Där finns det inget att lura sig på, det är inte gott. Även det har väl med förväntningar att göra, näst sämst är plåttermos-kaffe, där kaffet tagit smak av plåten. därefter är bittert kaffe som stått på värmning 3e sämst. I övrigt är det nog kvaliteten på kaffebönor, vad man ätit precis innan kaffet och hjärnspöken som avgör vilket som är godast. Jag har gått från att dricka hem-malt presso-kaffe med mjölk, till hemmalt presso-kaffe med grädde till att dricka hem-mald espresso utan mjölk, till att dricka kokkaffe på hem-malda espressobönor. Frystorkat kan gå bra det oxå, även om det är på gränsen om det kan klassificeras som kaffe, men det kan vara en god dryck trots det. Socker i kaffet? its a big NO NO… även om jag hade ätit socker vilket jag inte gör. En vän hade så mycket socker i att det var omöjligt att avgöra om det var starkt eller svagt annat än med vad blotta ögat sa en. Det var i det närmaste socker med kaffe i.

Mera inbillning och fakta kring gott kaffe
Vidare har jag inbillat mig, likt min vän Jonas att Arvid Nordqvists Gran Dia, mellanrostat är godaste märket. Men jag har börjat släppa det nu, även om jag fortfarande tycker set är gott. Jag tror Jonas fortfarande är en believer. Personligen tror jag ändå att det viktigaste är bra bönor, och färsk malning, oavsett hur bunden till märken man är. Jag tycker det spelarroll vilken kopp jag dricker ur oxå, mest utifrån vilken mood jag är i. Ungefär som man känner för vissa klädesplagg vissa dagar utifrån humör. Och så har jag ju då en uppsjö olika espresso-koppar att välja från. Just nu dricker jag ofta ur en mörkbrun espressokopp, lite hög och smal.

För starkt? – nä det går inte ?
R och Å tyckte espresso var för starkt. Var det för att de förväntade sig styrkan som en vanlig kopp bryggkaffe, eller för att de faktiskt tycker lika illa om starkt kaffe som jag tycker illa om svagt? Jag vet inte. Men jag vet att förväntningarna spelar in. Hur allt detta skulle te sig med ögonbildel, och smakprov, skulle ju av flera anledningar ge annorlunda resultat. Eftersom du likt du äter med ögonen, även dricker kaffe med ögonen, dvs synintrycket spelar in. Lukter spelar in.

Godare kaffe här än där?
Några jag känner menar att kaffet är mycket godare på café Petter, än på lilla caféet, här i stan. Det kan tyckas märkligt, med tanke på att det är Lilla caféets rostade bönor och kaffe som Café Petter gör kaffe på. Vad gäller bryggkaffet, tror jag inte det skiljer så mycket på VEM som brygger kaffet. Vad gäller espresso kan det skilja. Men oftast säljer de inte espresson på café Petter. Så jag tror att folk lägger in andra aspekter i kaffesmaken. Den totala upplevelsen tex. Och i den ingår miljön i vilken du fikar, ljudbilden, människorna du fikar med, kundkretsen, och kanske vad du tycker om ägarna och personalen. Själv går jag till Lilla caféet, när jag vill ha en mustigt, smakrik svart espresso, och lite pratstund med ägaren om politik och livet. Jag går till Caf’e Petter om jag vill prata skit med gamla gubbar likt mig, eller sitta o läsa en bok (eftermiddag) i lugn och ro.

Vatten
En sak till som är viktigt för smaken på kaffet, oavsett kok, brygg, espresso, är vattenkvaliteten. DE är ett faktum. Ulf Palmer i Björksjön, är likt cafèägaren Adam Bozan kaffenörd. Men vad gäller vattenkvaliteten har Ulf en liten fördel, trots att Sollefteåbor har riktigt, riktigt bra kranvatten. Ulf får sitt vatten från en brunn, i Björksjön. Adam är en mästare på att hitta nya smaker i bönblandningar och rostning och malning av bönor. Ulfs snobberi ligger i minutiös noggrannhet, och kunskap genom övning, samt att sköta sina maskiner rätt.

Snobberi
Och apropå kaffesnobberi, tänker jag på vad Å sa när hon fick en kopp espresso hos mig. Hon undrade om man får ha grädde i espresso. Jag svarade att det får man. Man får ha ättika i kaffet oxå, om det är det man tycker är gott. Skit i vad andra tycker. Det är ju du som ska dricka skiten. Trots min relativt öppna inställning till kaffe, håller Adam och Ulf på att göra mig till en kaffenörd, men inte en kaffesnobb.

Morgan Freeman och Kopi Luwak
Jag tänker då på en scen ur ”The bucket list” Med Morgan Freeman och Jack Nickolson, där miljardären möter en bilmekaniker på miljardärens eget sjukhus, och igenom filmen små-hånar instant coffe drickare/bilmekanikern Miljardären för hans val att dricka lyxkaffet Kopi Luwak. Vid en av de sista scenerna i filmen utspelar sig dialogen så här:

[Carter hands Edward an article about Kopi Luwak, Edward’s favorite coffee]

Carter Chambers (Mekanikern): Read it!
Edward Cole : [reading] Kopi Luwak is the world’s most expensive coffee.
Though for some, it falls under the category of ”too good to be true.”
In the Sumatran village, where the beans are grown, lives a breed of
wild tree cat. These cats eat the beans, digest them and then… defecate.

Edward Cole : The villagers then collect and process the stools.
It is the combination of the beans and the gastric juices of the
tree cat that give Kopi Luwac…

[Carter starts laughing]Edward Cole : …its unique flavor… and aroma.
You’re shitting me!

Sprucken asfalt och barn-arsle-lena hjulspår på grusväg
Den gamla kaffekulturen att alltid ha pannan på, håller på att dö ut pga samhällsförändringar. Varje generation tycks tåras upp i nostalgi över hur det var förr, även de tillfällen då det faktiskt var sämre. Kanske för att man förstod den världen man levde i bättre då, och för att man i mångt och mycket levde i en drömsk, naiv ovisshet som för den nyfikne tvivlaren alltid spricker till slut. Men som för de bokstavstrogna består livet ut, även om det är fördomar och elakhet, eller ohälsosamt leverne eller total tillit till auktoriteter. Jag kan till ex få en nostalgisk känsla ibland när jag promenerar eller cyklar på grusvägar men barn-arsle-lena hjulspår, eller asfalteringar med stora sprickor och bubblor. Inte för att det var bättre, utan för att det påminner mig om en stund då jag var fri från bekymmer, och levde i nuet. som på skolgården utanför Mormor o Morfars hus. där nu Skarpåkersskolan ligger. Där Timan var skolvaktmästare.

Tiden rinner ifrån oss alla, men fortare går det på slutet, tycks det som. Som för 88-åriga Sirkka Liisa, som kanske kommer bjuda mig på en kopp kaffe så småningom. Och ni frågar mig varför jag hellre ger bort överflöd, än kasserar in pengar för dem. Vilket gör mig lyckligast?

Nä nu blev jag sugen på en kopp espresso. Jag tror det blir ur den randiga Bodum-koppen ikväll. Gud välsigne mig.