Lämna det bakomflutna före dig, sa Pumba

…
I spegelbilden, i fönstret vid utsiktsplatsen fladdrar ljuset från ett stearinljus. Reflektionen, en vag bild av en man jag känner väl igen, uppenbarar sig, men ser nästan spöklik ut, mot den mörka bakgrunden som utgörs av Ångermanälven, sedan natten börjat, alldeles för tidigt.

På dagen är utsikten allt som oftast lugnande vacker. Nu på kvällen/natten, tystas alla ljud jag använt för att inte känna, alla synintryck, alla aktiviteter jag använt mig av för att undvika känna….

Det är en del av livet det också, att koppla bort känslor, sorger och oro. Men jag tror det blir för ofta, och jag tror inte jag är ensam om just det. Jag tror nästan att jag är något mer inkännande än genomsnittet. Även om större delen av min vakna tid, är känslor undanstoppade.

När jag till slut letar efter känslor inuti, ovch hittar känslor, så är det så klart oftast de som man stoppat undan, och gömt sig ifrån, som tränger sig fram, och vill ta plats… så klart. Det är sorg, det är oro, det är ilska, det är rädsla. Glädjen och skratten, klamrar jag mig gärna krampaktigt kvar vid så länge jag kan i vardagen. Vilket ofta resulterar i olika former av avstängning i slutändan. Och man egentligen faktiskt inte vet hur man känner sig… inte innerst inne, inte i kärnan av det som är jag.

Oro…. den finns där trots att förnuftet, som hos mig ändå måste sägas är relativt stort, resonerar med oron och rädslan, för det som skulle kunna ske. Men vi matas alla med en övermäktig mängd information, vars enda syfte är att vi ska vara rädda. Jag lyckas bara delvis värja mig, hålla förnuftet och harmonin intakt… bara delvis. Jag räds inte i första hand döden, inte ännu. Men jag räds likgiltighet, jag räds när människor tystnar utifrån rädsla. Jag räds mobbens makt över individen, mediedrev, byskvaller av den farliga sorten. Den som kan förstöra människors liv, i olika grad. Jag räds det jag inte kan påverka. Och det är det mesta. Det mesta i världen och livet kan jag inte påverka. I någon liten mån, har jag makten att påverka mitt liv genom olika begränsade val. Och det har jag gjort med framgång.

Ensamhet, har alltid varit en del av min tillvaro. Den ser annorlunda ut nu. Jag är inte lika rädd att vara i ensamhet, jag t o m trivs rätt bra med det långa stunder. Jag är inte rädd och ängslig i mitt sätt att vara, tänka och prata, för att vänner då ska vända mig ryggen. Inte ens de närmaste av vänner, ger jag avkall på min integritet och mina värderingar för att blidka dem, i rädslan att bli övergiven. Jag till och med räknar med, nu för tiden, satt det troligtvis kommer ske. Att vänner överger, sviker, ger efter för sina rädslor, och offrar vänner, om de tror att deras trygghet hänger på det.

Jag har nu sett det, jag har upplevt det, och vet att väldigt, väldigt många, gör så. Och jag vet också, att jag numer inte faller omkull, när vänner vacklar, eftersom jag inte lutar mig på dem, utan litar på min balans. Och ramlar jag ändå, så reser jag mig. Om och om igen, tills den dag jag vandrat färdigt på den här jorden, i det här livet. Jag vet inte vad som kommer efter, eller om det ens kommer nånting efter. Ägnar inte så mycket tid åt det. Det som sker det sker. Men om det hjälper att fantisera om det, så duger Nangiala lika bra som den kristna himlen.

Men allt detta till trots, trots min växande styrka, och klokhet, så oroar jag mig, då och då. Det är nog mänskligt. Sorgen över min uteblivna barndom, finns så klart kvar. Och även om sorgen och barndomen sakta, sakta bleknar bort i det förflutna, kommer den alltid att finnas där, som en del av mig. Den kommer alltid i någon mån påverka mina val idag, och i framtiden. För jag är människa. Det finns och har funnits tillfällen, då det varit jobbigt, på gränsen till FÖR jobbigt att vara Tomas, tillfällen då jag för någon sekund önskat att jag vore annorlunda. Att jag vore tryggare, att jag inte hade bagaget som troligtvis hindrar mig från kärleken. Att jag vore en man utan detta bagage, som lugnt och tryggt, bara var… Men jag ÄR Tomas.
Och jag är ganska så jävla bra faktiskt, trots allt.
Det tvivlar jag inte på…längre

Nu släcker jag ljuset och lampan för ikväll, och tar paus från oron och rädslorna, tills nästa gång de måste få komma fram….