Världen och jag

…

”I landet jag-jag-jag” inleder Peter Kadhammar sin artikel i Aftonbladet med.
Samme Kadhammar som huvudlöst under den sk ”pandemin” tyckte att
”Vaccinvägrare bör betala fulla priset för sin vård” … så var det med den
solidariteten. Tove Lifvendahl, har en halvljummen artikel, där några frågor
som behövs ställas, ställs, ang den totalkapitulerande journalistkåren under
Covid. Men likt förbannat, tillhör hon journalistkåren som inte vill, vågar eller
av egoistiska skäl granskar Big Farmaca.
Vem i hela världen ska jag lita på?

Det är svårt att utgå från media, från stora
rubriker och händelser i världen, utgå från politikers
och miljardärers företagsbrottslighet, när man vill vädra sina tankar
på en blogg, kring omvärlden och jag. Det blir då lätt för stort,
och för svårt att knyta ihop nätet efteråt liksom. Det är svårt att
få med sig läsaren, om det blir för komplicerat. Läsaren vill inte ha komplicerat,
läsaren vill inte läsa text som ifrågasätter läsarens livsstil,
och läsarens värderingar.

Läsaren vill ha allt, hela tiden, och har inga problem
med att det är på bekostnad av andra. Läsaren, vill ha villa bil, utlandssemester
och alla tänkbara dyra statusprylar som finns att tillgå. Och sen vill läsaren se
vackra bilder, och inte utsättas för något som kan skapa osämja, även om
läsaren hätskt kan offra sina medmänniskor på offeraltaret både under
tillverkad kris, så som Covid, eller under vardagskampen om att komma
högst upp på karriärstegen, så de slipper fundera över pengar.
Läsaren är för en bra miljö och mindre utsläpp, så länge de är andra som
ska minska på sina utsläpp.

För samtidigt är läsaren nämligen snudd på
knyta-näven-under-köksbordet-upprorisk över att inte bensinpriserna och diesel
sänks till halva priset, så att mer avgaser kommer släppas ut.
Och läsaren vill helst se fina bilder, gulliga katter, och vara anonym
i sitt hat mot ickevaccinerade forntid-solidariska, miljömuppar som mig.

Nä – sån här låtsas-journalistik, som jag sysslar med, skapar
ingen Likes-hysteri… Troligtvis är de få som fortfarande pliktskyldigt
lajkar nåt enstaka blogginlägg, bara mån om att ha mig kvar som vän,
eller Facebook-vän, av olika anledningar. Riktig journalistik då?
Vad är det? Jo tydligen att buga för makten, och käfta med konkurrerande
nättidningars skribenter, fast de egentligen sitter i samma båt,
men det är inte de som ror, som ror så att svetten lackar ….

Nä vette fan vem man ska lita på. Det paradoxala tycks vara att
om man i landet jag-jag-jag, vill försöka propagera för ett långsiktigt
miljömässigt och tillgångsmässigt samhälle, byggt på solidariska principer,
minskad förbrukning, samt rätten att välja medicin och vaccin själv, …
då är det paradoxala, att man nästan uteslutande i landet jag-jag-jag,
får lita till sig själv, eftersom nästan ingen tycks vara med mig
i detta. Och hur trist är inte det?

Mina värderingar är utdöda, …

… tills vår civilisation kraschar och de rikas pengar inte betyder nånting
DÅ och först DÅ, kan det vara intressant med solidaritet dör dem,
eftersom de då tjänar på den.

I sin slutkläm, på artikeln, får Kadhammar nästan in en fullträff dock:

”Skratta inte. Sucka inte och himla inte med ögonen.
Vad du ser är dig själv och din samtid: jag, jag, jag!”

… om det inte varit
för att Kadhammar själv är en del av det makt-etablissemang som
skapar landet jag-jag-jag, om det inte vore för att han
var för ett osolidariskt system, där icke vaccinerade skulle betala
fullt pris för sin vård. Sorry Kadhammar, ditt ord är
inte mer värt än Kristerssons, när han lovade Hedi Fried
att aldrig samarbeta med SD. Inte ett öre mer.
Hade Kadhammar gjort sitt jobb som journalist och granskat
vaccin och covidstatistiken, samt de mega-miljardföretag som
tjänade storkovan på massvaccinering, så hade läget kanske varit ett
annat. Men nu är det som det är, och då blir det som det blir.