I mitt hjärta

…
Sommaren som gick….
… nu är den snart i ett minnesarkiv i mitt hjärta.
Men det var en sommar att minnas med hyfsat
många bra stunder. Den är inte slut än…
…inte riktigt…. men det närmar sig höst, och jag tar emot
hösten med öppna armar.

Den vackra, svala hösten, när man kan gå långa
promenader, och se höstens färgspektra måla landskapet.
När man kan krypa in i värmen och mysa i höstmörker
med tända ljus, och njuta av sommarens skörd.
Sommaren är här ännu, men hösten välkomnar jag
med öppna armar.

Jag är den samma som jag varit, och jag har förändrats
något under senaste åren. Utvecklats både i självkänsla
och intellekt o klokhet. Jag vet att det är så, oavsett vad
andra eventuellt har att säga om det.

Jag har fått mig en fet smäll, i min syn på mänskligheten,
världen jag lever i, medmänniskorna, motmänniskorna,
och hur fort det går att gå från ett hyfsat humant
samhälle, till att avhumanisera grupper av människor på beställning
av makten, i vetenskapens namn. Det skedde nu under 2020- 2022,
och det chockerade mig i grunden….

Något gick sönder i mig,
samtidigt som jag som individ blivit starkare, när jag står upp
för förnuftet, rätten att ifrågasätta, när jag står upp för människors
rätt att själv välja hur och om de vill vaccineras, medicineras.
När jag stod upp MOT censur, uteslutning, och tystnadskultur.
Det finns de som borde rannsaka sitt beteende, och även ifrågasätta
hur mycket de ifrågasätter i sina liv. Men få…. mycket få, reflekterar
över varken beteende eller ifrågasättande och flockmentalitet.
De tystnar än idag … när samtalsämnet förs på tal… om
vad som hände med vår demokrati under Covid…

Människor jag saknar… tänker på dem, och undrar hur de hade
reagerat under den SKAPADE krisen. Jag må vara nostalgisk och kanske
hade hoppats på att vissa människor skulle visat mer motståndskraft.
Men många, många, många som jag aldrig för min värld skulle föreställt
mig vika ner sig… vek faktiskt ner sig.
Och det skrämde mig mer än någonting annat har skrämt mig i hela mitt liv.
Klipporna i mitt liv, rasade som käglor inför skrämselpropagandan,
vilket gjorde att jag var tvungen att bli starkare själv, modigare själv.
Det har jag blivit. Men chocken har inte lagt sig ännu.
För detta har bevisat hur fort en kraftig majoritet av befolkningen kan
styras till att avhumanisera vissa grupper av befolkningen.
Det som unisont sades att det aldrig mer fick ske, över hela världen,
efter andra världskriget.
Och nu står vi ändå här igen, och avhumaniserar grupper.
Denna gång utifrån personliga medicinska val.

Många av vänner och bekanta som förespråkade eller försvarade
totalitära metoder från regeringar och myndigheter, under den här tiden,
har mjuknat upp blivit vänliga igen, som om ingenting har hänt???!!
Men hur gör de nästa gång totalitära krafter, om än maskerade som
demokratiska politiker och vetenskapsmän… hur gör de nästa gång de
ropar på totalitära metoder och avhumanisering av grupperingar av
människor? Har de lärt sig något? Har de reflekterat?
Politiker funderar på att förändra grundlagen, och ingen bryr sig?

Har de reflekterat?
Jag tror inte det. Och det är just detta som gör att chocken i mitt hjärta
och min själ sitter kvar,dröjer kvar som ett orosmoln, när jag sett vad människor
är kapabla till. När människor tycker att vissa inte ska få vård, att vissa
ska frihetsberövas och fängslas.
När vissa, om de inte gör som de blir tillsagda, ska få sin rörelsefrihet och sina liv
kraftigt begränsade och beskurna. Ni som tyckte det då? Kan ni komma att tycka det
igen? Om vetenskapsmän, politiker och globalister ger order om det?

Hur långt är DU villig att gå?