Spock, jag och den ologiska kärleken

…
Jag lyssnade till Hello, av Lionel Ritchie
under städningen, och greps tag av nostalgi,
men även mitt döda hjärta, vaknade till liv
och blödde ymnigt av längtan efter kärlek.

Jag har väl närmast varit som den snusförnuftige,
logiske Spock,, från planeten Vulcan, i filmen Startrek,
vars far sa att han gifte sig med Spocks mänskliga mor,
för att det var logiskt.

Jag har stängt ute all hopp om kärleksförhållande,
och sex, som aldrig landat i lycka för mig,
bara i depression och misär. Då är det ju oerhört
ologiskt att längta efter romantisk kärlek ?

Problemet är att jag är tveksam till att jag någonsin
vågar lita på någon, att lämna ut mitt hjärta till.
Jag har bara fått svårare och svårare att lita på människor
ju längre livet har gått. Den enda person tilliten ökat till
på senaste tiden, är mig själv. Men så var det oxå oerhört skralt
på den punkten tidigare.

Och jag tänker att tillit, är en mycket viktig del
av äkta kärlek? Men jag vet inte så mycket om
det här med kärleksrelationer jag. Jag är en mycket,
mycket kärleksfull, omtänksam person, som
inte vet nåt om kärlek. Det är ju ologiskt!?

Men ändå brinner en låga inuti mig,
en passionerad längtan till kärlek.
Men jag är ganska upp-fuckad i hjärta
och kärleksavdelningen av hjärnan.
”Closed due to trust issues”
Do not know when or if open again”

Jag har iaf visat mig respekt idag,
genom att ha storstädat, stretchat,
och ätit bra. Nån form av kärlek det
oxå, men inte så passionerad, men ganska logisk.