Och ibland sårar ord…

…
Jag är inte osårbar.
Jag är stark… men inte hur stark som
helst. Jag är också svag, på olika vis.
Saker jag inte kan påverka är världen omkring
och folks beteende… och deras ord.

Och ibland sårar ord… ibland dödar de.
Och det bekommer oftast inte mördarna speciellt
mycket. Ord, giftiga som arsenik eller pytongift.
Jag är inte osårbar. Under stundom tänker jag:
ja men skjut mig då för helvete!

Har aldrig i mitt liv blivit så ignorerad, lämnad,
övergiven, avhumaniserad av så många samtidigt som de sista
två åren. Och de bryr sig inte nämnvärt, tror jag.
Och det väcker onda minnen, från en svart tid.
När man blivit biten av giftorm, kollar man omkring
sig när det rasslar i gräset. Ja – metafor!

Ibland undrar jag varför man fortsätter, dag ut
och dag in, i en så ond och hatisk värld. Ond
och hatisk, inte bara i Ryssland, utan även här hemma.
Jag önskar jag vore en eremit, som trivdes i en stuga i skogen
utan kontakt med människor.

Mörka orosmoln sveper in i min själ,
svårt bränd sedan förut, reagerar jag omedelbart,
och sjunker ihop, kuvas, för en stund…

Funnes det blott någon tröst att få…
Funnes det blott något hopp…
Funnes det kärlek
funnes det liv.

Kom o ta mig då !
Kom och ta mig … gamar.