Egentligen – (Styrdansinlägg)

…
Euforin som kom av sig
Man tänker att man kanske skulle känt en strimma eufori,
efter dans igen efter 3 år, men mersmaken uteblev nog lite.
Jag sitter här den förste maj, och äter torftig nyttig gröt
och återhämtar mig fysiskt och mentalt efter första dansen på 3 år.

Kanske det är JAG blivit mer o mer asocial, kanske själva isoleringen under
pandemin delvis gjort mig så. Kanske behandling av mig som ovaccinerad
under ”pandemin” har hjälpt till. Kanske det faktum att inte bara dansfolk,
utan folk i gemen, blivit mer gemen,
egotrippade moneyhunters…Och kanske delvis minnet av hur det gick till
redan innan ”pandemin”, påverkade.

Det började bra… jättebra faktiskt
Till ren början ett smil på fejset när jag kom , men det raderades ut
under kvällen allt eftersom jag mindes, och blev gubb-trött sovtrött

Först blev jag riktigt glad, när C hämtade mig, och hon generöst
bjöd på bensinen, när jag erbjöd mig betala bensin,. i dessa
tider av höga bensinpriser. Resan ner var vacker och trevligt umgänge
sen blev jag glad när jag såg att det var i stort sett samma människor som
var där,många dans-potentialer.

Sen blev jag glad när jag åter kunde ta en/få en Lejonkram.
Och det fantastiska Lejonflockens arbete för dans, inspirerade.
Och de första 10 danserna, kladdade det nog fast ett
fånigt dans-smil på nunan. När mina dansguds-ben, svävade
som apostlahästar över dansgolvet, med smidiga dansälvor
i mina armar.

Sen dalade det en aning
Men sen blev jag allteftersom mer och mer less, när jag såg att det var
samma människor där. Samma gamla jakt, samma gamla danshierarki och
spår av den självförhärligande dansmaffian, som var lite för mer hos vissa
människor. Lite vackrare, lte mer populära, lite finare rent socialt
Visa upp sig bjuda upp efter nån slags hierarki ist för att ha roligt.
Dvs det är inte ens raggning, som jag kanske ändå förstår utifrån
nåt slags fortplantnings-perspektiv i vissa fall. Fast inte när man blivit 50 +
som de flesta av oss där var. De flesta av de som är där har redan
barnbarn, eller har på G. Så sluta … bara sluta!

Jag kanske cyklar
Det var några jag gärna bjuder upp igen, om jag på något vis lyckas
övertala mig själv att åka på dans igen under sommarn. Jag kanske cyklar
till nån dans i sommar. Eller inte. Jag känner inte att jag orkar jaga runt
och få nobb på skjuts längre. ( erfarenheter från INNAN ”pandemin)
I min värld skulle det kunna vara väldigt enkelt.
De som åker från Sollefteå, anmäler sig till grupp,
man delar upp i bilar så alla får åka, och delar på bensin.
Svårare än så borde det inte vara. Men det är säkert nåt jag inte förstår.
Det brukar vara så.

Upp till var och en
Den generella uppfattningen inom danskretsar verkar vara att det inte
är chaufförens uppgift att ringa runt och vara dansresearrangör,
utan folk får väl höra av sig om de ska med. Lite som uppbjudning på dansgolvet faktiskt.
Du bjuder till dans och riskerar bli nobbad. Och har du ingen bil själv, kommer du inte dit.
Och är du inte inte en dansmaffioso, så får du inte dansa?
Och på ett sätt har jag väldig
förståelse för detta med att inte vilja, orka planera för andra hela tiden … för VISSA,
som haft som ett mönster att alltid finnas för andra.
Ja men som för hjärtegoa C som tidigare bränt ut sig lite grann på att ständigt ta
hand om andra och ordna, planera… och eg inte få något för det.
Hur många ggr har inte jag bränt ut mig på ideellt arbete som folk
utnyttjat till max. Så jag förstår … vissa.

Inte inspirerande alls .. faktiskt
Men samtidigt. att t ex åka 4 i en bil, där chauffören anser att det
inte får plats 5, när man som intressent hört av sig och visat intresse,
och får höra att det var ”tråkigt för dig”. Istället för att ta 2 bilar när
det är fyra st med körkort och bil i den bilen, där den som är utan
bil inte få plats … det inspirerar inte … det inspirerar inte alls!

Men – tänker jag fel om jag tänker vän, ist för passagerare?
Men om man inte haft en tanke på att höra av sig … som jag då in min
enfald tänker till en vän… Om man ser på varandra som en vän,
och inte till en passagerare som ”minsann faktiskt själv
får höra av sig om hen vill åka. Men jag tänker väl tokigt där …
så funkar det inte Kai Tomas. Lär dig det och suck it up!

Nå väl på dansgolvet då?
Jag kanske skulle skriva hur dansandet var också. Både rent
dansmässigt och socialt. Jo men det fanns spår av forna
dans-guds-tider, och dansgudinnor. Om bara inte jag varit så trött
och bitter kanske, och ständigt behövt se … avigsidorna.
SURGUBBE!! (Jag alltså). Många danser var en fröjd. Gick som
alltid bra att dansa med H, exakt ett år äldre än MOI t ex.

Gladast
Gladast var tjejen framme vid scenen, som stod och hoppade
ensam i takt till Jannes lir. Hon var nog kvällens hjälte. För egen del nonchalerade
jag porslinsdockor, female-dansmaffiosos, och självutnämnda ”alfahonor”,
och valde för egen del att bjuda upp trevliga dansanta, och därmed i mina ögon vackra
kvinnor. Men jag märker efter ett tag att det där tar energi av mig.
Och jag ser runtomkring mig hur folk nobbar folk, och hur de slokar iväg
i nån hörna och sätter sig med förkrossade Sankt-Bernads-ansikten.
Och sitter kvar där resten av kvällen. Jag ser den lätt korpulente mannen
i röd T-shirt till slut våga sig fram till hon med orange klänning.
Hon som gärna tydligen dansar med mig. Och hur hon pekar upp mot
”läktaren”, och går iväg. Jag hör om H:s kompis som blev nobbad av en man.
Och jag ser allt sånt där, och har alldeles för god förståelse hur det känns.
Alldeles för god förståelse!

Stor och liten
Och i detta ögonblick bjuder en väldigt stor kvinna upp mig. Och jag
tackar ja. Lite utifrån allt det jag ser, och allt det jag upplevt i mitt liv.
Hon och jag dansar liksom inte åt samma håll, om man säger så. Och det blir ännu
lite jobbigare om det är storlek på danspartnern. Och det är nästan ALLTID dessa, som
kniper åt, håller om extra hårt, låter handen fara över rygg och nacke på en.
Och jag känner att det är nåt konstigt med alltihopa. Och där nånstans, efter halva
danskvällen, brister ytterligare nån illusion inom mig, och luften går ur mig.
Nästa dans, är det hon som ger mig kvällens enda stämpling.
Jag kände mig uppgiven och liten

Jag tänkte liksom att det skulle vart en bra grej liksom
Inkluderandet är som bortblåst i tillvaron. Lite som på caféet när man
är vänner men inte riktigt tar hänsyn till varann, om nån blir utanför.
Var man för sig!!! Kanske det är så … eller kanske jag bara är en naiv
gammal gubbe, som går omkring i livet och tänker att omtänksamhet
och vänskap vore en bra grej

Eller så….
Eller också var jag bara trött och grinig.
Och alla var, och är fantastiska människor i en fantastisk problemfri värld
där alla bryr sig om varandra … egentligen!