Ringa till pappa

…
Ibland önskar jag fortfarande att jag kunde
lyfta på luren och ringa till pappa. Men nu har jag varken
en regelrätt telefonlur, eller pappa att ringa till. Pappa
var´ju som han var, en fin varm människa,
något kantig och plump när han drack, och det hände
oftare än sällan. Men han var min pappa. Och det kändes som
om jag hörde till på något vis. En känsla av tillhörighet.

Nu mera känns det som jag inte hör till någonstans alls.

Morfar saknar jag oxå, som var min stabile manlige förebild
i tidiga barndomen, fast jag bara var hos dem nån vecka per år.
Och av kvinnliga förebilder är det så klart Moster Maggan jag
saknar. Tycker det var trist att det blev som det blev mellan oss
hennes sista år. Inte ovänner, men det blev nåt knas.
Men jag tänker att jag får lov att förstå mig i det hela, så väl som
henne. Det är trots allt mänskliga människor vi talar om.

Idag är en sådan dag att jag önskar jag kunde ringa pappa.
Jag skulle vilja höra till … idag.

Är trött i mössan nån gång per dag. Måste gubb-vila.
Och måste gubb-pissa ibland. Dricker en rödavinbärs-smoothie
nu för att få energi. jag känner mig själv bättre än någonsin,
och får allt större tolerans för min otillräcklighet
Men det tycks som om jag känner min omvärld allt sämre för var
dag som går. Både den där ute i vida världen, och den värld jag
lever i här i lilla avfolkningsbygden Sollefteå.

Nå ja!

Bara att fortsätta röra sig framåt, och leta ljus i mörkret,
hitta glädjeämnen, och suga på dessa. Idag kom Åsa och Evelina
på kort besök, och hämtade lite kål-plant som de fick.
Evelina älskar grönkål. Jag älskar att Evelina får grönkål.
Jag älskar att få ge. Det ger mig nåt.