…
Jag är fortfarande väldigt ledsen över
hur några … eller ett flertal faktiskt betett sig.
Inte arg, inte besviken, inte sur… men genuint ledsen.
Jag är det under mitt käcka ”hejsan” och ”Ja det mesta är bra”,
mina ännu hjälpsamma handlingar och glada inkluderande varma
ord om människor omkring mig i verkliga livet.
Jag har käckat upp mig och försökt gå vidare med vänner
och bekanta, men hjärtat minns tyvärr bättre
än hjärnan minns vad jag ska göra här näst, och vad jag gjorde igår.
Kort sagt… jag är ledsen.
Det tycks ofta som att om man öppnar upp och bjuder på sig
själv tolkas det som att man får tillåtelse att vara taskig mot en.
Det tycks som generositet och givmildhet ofta leder till att man
tas för given. Och det verkar som att om man står upp för något,
för någon, resulterar det oftast i ensamhet. 
Utom Daniel Gabrielsson som åter jobbar på COOP, efter
sjukdom och att hans far nyligt gick bort. Från honom får
man vad man ger.
– ”Tomas är bäst”
sa han efter att jag sa att ”nu blev det ordning och reda igen
när Daniel var tillbaka”.
Jag gav en 20a till en EU-medborgare utanför COOP idag.
Ja jag vet att det är fel att bry sig. Men vem bryr sig!