Det brinner där ute, men inte inuti

…
Jag försöker förstå…. med hjärtat.
Dagarna springer förbi… som
om dom inte hann hinnas med.
Jag känner mig verkligen ensam i den
här världen… i det här livet… som jag fick.
Och som jag kämpat mig igenom för att finna
kärlek… det enda jag vill ha,. och det
enda jag inte verkar kunna få.
… jag försöker förstå

Men mitt hjärta förstår mindre och mindre av det här livet
Det förstår mindre och mindre av denna kalla
hänsynslösa värld, av omänskliga människor.
Ju mer mitt intellekt förstår, desto mindre förstår hjärtat.
Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag att vi vet nästan
ingenting.

Var är hon som älskar mig?
Jag förstår inte?? Vad är det för fel på mig?
Är jag inte godhjärtad nog? Är jag inte värdefull
för henne? Är jag ingenting?
Varför älskar hon mig inte,
hon som jag aldrig mött?

Jag känner mig verkligen ensam i det här livet,
ensam, sökande efter nån gnutta kärlek,
till ett svältande hjärta…. som inte förstår.

Det blåser hårt utanför mitt fönster.
Det skallrar i rutan. Men i mitt inre är
det stilla … för stilla. Det brinnande, längtande
ljuset som brann längtansfullt, har förtvinat till
en döende glödbädd, under askan.

Jag försöker förstå… med hjärtat.
Var detta allt?

Jag känner allt detta, samtidigt
som människoliv släcks långt härifrån,
men ändå så nära. Det stormar därute,
det brinner där ute, det släcks liv därute.
Och jag har det på tok för bra jämfört
med många, och ingenting att beklaga mig
över. Men varför har jag aldrig känt mig älskad?
Och om jag inte har det….

Vad är då meningen med allt?
Det är kanske slut snart…. och jag har aldrig känt mig älskad
Jag förstår inte.