Alla dessa människor

Alla dessa människor…

Alla människor som vandrar omkring i tillvaron,
eller rullar omkring i densamma, i bilar.
Och jag som betraktar dem, från
mitt utanförskap. Alla är så upptagna med sitt,
alla är så viktiga, alla har så förbannat rätt.

Så trött på alla lögner omkring en dagligen.
Tjuvar i slips, och gamar som vill åt ditt hjärta,
och din själ. Så trött på de levande döda.
Och mobil-banditer som ska lura dig,
fullt lagligt.

Alla dessa människor som jag betraktar,
som tror de är fria, men är fångar, och är själva
sin egen fångvaktare. Alla ensamma människor,
alla tomma blickar. Alla drogade vanliga hederliga
människor.

Alla dessa människor, alla dessa får.
Som tror de är så rika när de har pengar och
saker, men istället äger sakerna dem.

Alla dessa soldater, alla dessa får,
som följer en diktator. Alla dessa ledare,
som inte leder utan går vilse,
och tar med fåren dit de går.

Hon som gått in i dimman, och inte hittar ut,
vars blick har falnat. Och han som haltar fram
i livet, med krigsskador i kropp och själ.
Osså han som var dag gör allt för öl och sprit,
och hon vars föräldrar aldrig fanns, och nu är
aningen vilse, i en galen värld.

Osså han som skodde sig och såg ner
på de misslyckade, som nu är en misslyckad man själv,
enligt hans egen definition på vad misslyckat är.
Och så hon som var så vacker ung och smal,
och hånade andra i skolan, som nu är överviktig
och tunnhårig. Blicken skäms, och kaxigheten
är sedan länge borta.

… alla dessa människor