Solsken

…
Gjorde risgrynsgröt sent igår kväll,
för att jag var tvungen att ta rätt på mjölken.
idag har jag ätit 2 portioner redan. Har inte orkat baka bröd på
över två månader. Lägenheten, eller rättare sagt
ordningen i densamma är som alltid inställt
på ”Sedan”. Nu när jag fått till hyllorna jag ska för-så frön på,
så är massa andra saker flyttade på, och i vägen, och ska åtgärdas sedan,
när jag får ork. Så har det väl alltid i någon mån varit för mig.
Jag tror det kallas att leva?!
Jag lär väl få på-knackning av polisen i år igen,
när odlingslamporna syns ut mot Ingrid Thulins stig,
och oroliga grannar funderar om jag odlar Cannabis.

Rådjuren har betat av de sista grönkålen
jag medvetet lämnade i höstas. Snart kan de finna föda i skogen.
Jag delade med mig, av det jag hade överflöd av på
min odling. Både till människor och djur. Men jag försvarade mig mot skadeinsekter,
genom att plocka bort dessa för hand, och brutalt ta dem av daga.
Annars hade det inte funnits varken överflöd att dela med mig utav,
eller kanske inte ens till mina egna frysboxar. Och jag hade inte kunnat dela med mig.
Men även insekter, larver, sniglar fick sitt. De som överlevde.
I naturen är det samma som människa till människa.
Om inte JAG sätter en gräns, gör ingen annan det heller.
Gränslöshet är inget paradis.

Där i det lilla mikrokosmos som utgör min kolonilott, sover
fortfarande marken djupfryst, för att snart vakna till liv när solen värmer bort all
tjäle och snö. I något större perspektiv, utanför myllan på min lott,
rullar livet på i smått, med mat, promenader, inköp, fika.
På ”Västerbron” töade det kraftigt i sol och plusgrader. Och bilisterna hade
bråttom som vanligt, och 9 av 10 skvätte ner mig som gick på trottoaren.
Är det nånstans månne den fördelningen vi har kommit att landa i
vad gäller omtanke i övrigt i samhället och världen?
Eller har det alltid varit så ? Och jag varit mer naiv?

Det hade varit synd, att inte ta vara på solskenet dock, så det blev iaf
5 km, broarna runt. Fikade hos bekymrad Café-ägare, och lånade ut mina öron
till hans bekymmer. Gick in på en teknik-varuaffär på byn, där
försäljare och ägare med väloljad tunga var i full färd med att lura brallorna
av äldre kund. En väns vän, stannade till under promenaden och pratade.
Jag med solsken i hjärtat, pratade om hur vi svenskar, den här årstiden
skulle kunna misstas för att vara Inka-indianer, som dyrkar solen som gud.
Och hur det lätt skulle kunna te sig så för invandrare som kommer från
året-runt-sol. Dennes reaktion, när jag ur en humoristisk
reflektion,nämnde flyktingar, var att beklaga sig över personrån, och brottslighet.
Vi tänkte lite olika där.

En kvinna stod upp efter en snödriva och soldyrkade. Efter 5 vintrar i Sverige
”Konverterar” många afrikaner till soldyrkandet. Och apropå ”solsken”
Så träffade jag solstrålen Barbro, som inte föddes blind, men nu är helt blind.
Arm i arm med sin granne Brita, tillika ”adopterade” syster. Ett solsken-samtal.
Hon kände igen rösten på mig, fast det var minst 10 år sedan. Och kom ihåg
när jag var hem till henne och Kalle, och jag ritade teckningar med hennes barn.
God Bless U Barbro.

Lika mycket som Barbro fortfarande sken, lika hjärtekrossande var det
att se en bekant fin människa vanka fram och åter på byn,
6 steg åt höger, sex åt vänster, om och om och om igen.
Blicken var slocknad, huvudet böjt…
Jag har sett det förut, hos andra. Och jag har varit i samma mörker själv.
Med den skillnaden att jag aldrig tog emot de kemikalier som
tar bort allt liv, när de påstås jämna ut dalarna. De tar bort topparna oxå, de
ta bort allt, de tar bort liv. Helst av allt hade jag velat hålla i kring henne.
Men jag sökte istället upp hennes flackande blick, och log så varmt
jag kunde, med så mycket värme jag kunde frambringa i min röst,
när jag sa hallå hallå, med lite dur i stämman.
Innan hon fortsatte vandra fram och åter. Mitt hjärta krasades lite,
över att jag inte kunde göra mer för henne, där och då.

Motstod ett okynnesinköp på Bodéns handelsträdgård, där de har för ovana
att köpa in vackra prydnadsföremål, Denna gång en handtillverkad
modell av en cykel, i rosa, ovch med snurrbara hjul, och en fin cykelkorg.
Tittade på ett gasolkök för tusen pengar på jaktbutiken,
och kom fram till ett NEJ. Men solen fortsätter att skina ute,
vilket nästan kan te sin hånfullt för den med slocknad blick
och böjt huvud. Hur kan den skina, när mörkret ter sig så totalt?
Men det finns en väg ut kära du. Den är inte kort och lättsam,
och det finns ingen skyltning dit, men den finns!